Illustration av gräl mellan kejsarinnan Matilda och Matilda av Boulogne.

Känslorna mellan de två matildorna, kejsarinnan och drottningen, framgår tydligt i denna illustration från 1865.

Matilda accepterade inte att någon stal hennes tron, och efter två år av krigföring var kronan inom räckhåll. Om det bara inte varit för londonborna…

I det första inlägget om Matilda såg vi hur hon 1114 giftes bort med den tysk-romerske kejsaren. I det andra såg vi hur kejsaren avled och kejsarinnan återvände till hemlandet England. Hennes far, den åldrade kung Henrik I, var i desperat behov av en tronarvinge och fick sina stormän att svära trohetseder till Matilda. Detta var ett radikalt drag — kvinnliga aristokrater hoppade relativt ofta in som ersättare för makar och söner, men få ärvde hela kungadömen för egen del.

Stefan av Blois tar tronen

När Henrik avled i slutet av 1135 hade han heller inte givit Matilda den maktbas som hon behövt för att snabbt ta över kronan. Istället hade han gift bort henne med greve Gottfrid den vackre av Anjou i Frankrike, och där satt hon, långt från händelsernas centrum och i början av sin tredje graviditet medan hennes kusin Stefan av Blois seglade över Engelska kanalen och övertalade de engelska stormännen att kröna honom till kung. Trohetsederna sades vara framtvingade och därmed ogiltiga.

Matilda hade dock egna anhängare. En trohetsed var en trohetsed, och vissa hade mer att tjäna på att stötta kejsarinnan än Stefan. Med tanke på att Matilda hade fött söner kunde den som tvekade inför en regerande kvinna också se fram emot nästa generation.

Självständig och arrogant?

Gottfrid ville nu erövra Normandie, som gränsade till Anjou och också hade tillhört gamle kung Henrik, och bröt in över gränsen med motiveringen att hertigdömet utgjorde hans äldste sons arv. Ett par års stridigheter följde, och efter att Matilda fött sin tredje son ledde hon hösten 1136 förstärkningar till maken under ett av hans härtåg.

År 1139 hade Gottfrid en säker bas i det omtvistade hertigdömet, och Matildas mäktige halvbror Robert av Gloucester, som först stött Stefan, hade bytt sida. Tillfället var inne att erövra England. Kejsarinnan krävde sin krona, och det är som sagt intressant att hon gjorde det i egenskap av självständig arvinge, inte som maka eller mor till en egentlig, manlig makthavare. I dokument hon utfärdar kallar Matilda sig för tysk-romersk kejsarinna och för kung Henriks dotter; att hon även är Gottfrids maka nämns sällan. Bilden är den av en fristående, kvinnlig makthavare.

Hon blev även känd som arrogant och högdragen. Historikern Marjorie Chibnall har dock föreslagit en intressant förklaring till kejsarinnans rykte. Om Matilda nu agerade självständig makthavare, kan det inte ha varit så att hon också uppförde sig som självständiga makthavare brukade göra, det vill säga som mäktiga män brukade göra? Hon hade vuxit upp med en hårdför kung till far och en hårdför kejsare till make, och det vore inte konstigt om hon lärt sig deras stil. Problemet var, föreslår Chibnall, att samtiden förväntade sig något helt annat från en kvinna. Det som hos en man uppfattades som styrka uppfattades hos henne som arrogans.

Motsatsen till att söndra och härska

I september korsade Matilda och Robert kanalen med sina styrkor. De flesta av de engelska hamnarna kontrollerades av Stefan, men de välkomnades i borgen Arundel som låg på sydkusten och hölls av gamle kung Henriks sista hustru, änkedrottningen Adeliza. Robert gav sig av till Bristol för att organisera upproret, men Matilda befann sig fortfarande i borgen när den belägrades av Stefan — som dock lät henne ge sig av för att slå sig ihop med Robert. Historiker har kritiserat kungen för denna raka motsats till att söndra och härska, men det troliga är att Matilda här fick nytta av samtidens uppfattning om manligt och kvinnligt. Att fängsla en kvinna som både var en nära släkting och en tidigare kejsarinna var i princip otänkbart, och hade kostat Stefan många anhängare.

Femton månader av blodigt dödläge följde. Striderna rasade, men vare sig Stefan eller Matilda vann mer än lokala framgångar. I början av 1141 begav sig dock Stefan till Lincoln nära östkusten för att kväsa två upproriska bröder, och i det slag som följde togs han till fånga och fördes till kejsarinnan.

Drottning mot kejsarinna

Svartvit illustration av Matilda av Boulogne.

En långt senare konstnärs bild av drottning Matilda, kejsarinnans huvudmotståndare från och med februari 1141.

Den som läst den här bloggen ett tag vet vad som ofta händer när en manlig aristokrat fängslas eller på annat sätt blir oförmögen att sköta sina affärer. Hans hustru, i det här fallet drottningen, går in i hans ställe. Drottningen hette Matilda, precis som kejsarinnan, så i det följande kallar jag dem för just “drottningen” och “kejsarinnan”.

Drottningen hade lett trupper och belägrat Dover under tiden före slaget vid Lincoln, och hon hade tillgång till betydande resurser från det franska grevskapet Boulogne, hennes egen familjs kärnområde. Dessutom blev hon till skillnad från kejsarinnan känd som mycket älskvärd, vilket, om vi får tro Chibnalls teori ovan, kan ha betytt att hon förde sig så som en kvinna förväntades föra sig.

Katastrofen i London

Kriget fortsatte alltså, men kejsarinnan hade överhanden. Under första halvan av 1141 agerade hon i princip regerande drottning, dock med titeln lady of the English, vilket har tolkats som att man inte visste vad man skulle kalla en regerande kvinna. Tanken var att hon skulle krönas i London, och vid midsommar begav hon sig dit med sitt följe, slog läger utanför staden och lät förbereda ett triumfatoriskt intåg.

London hade dock befunnit sig på kung Stefans sida och hotades fortfarande av drottningens härar. Stadsborna tvekade, och när man bad kejsarinnan om en lättnad i stadens finansiella skyldigheter krävde hon istället mer pengar. Detta förs ofta fram som ett exempel på hennes arrogans, men vi kan med Chibnall fundera på om inte hennes far eller hennes förste make hade kommit undan med en så hård linje.

Kejsarinnan kom inte undan med det. Londonborna gjorde ett väpnat utfall mot tältlägret, och det var med knapp nöd som hon och hennes följe kom undan. Tält och bagage fick lämnas kvar. Därmed inleddes det sista kapitlet i kejsarinnan Matildas berättelse, och det ska vi titta närmare på i nästa inlägg.

 

Källor

Beem, Charles, “‘Greater by Marriage:’ The Matrimonial Career of the Empress Matilda”, i Queens and Power in Medieval and Early Modern England, Carole Levin och Robert Bucholz (red.), University of Nebraska Press, Lincoln 2009

Chibnall, Marjorie, The Empress Matilda: Queen Consort, Queen Mother and Lady of the English, Blackwell, Oxford 1991

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *