Kejsarinnan Matildas flykt från Oxford

Matildas flykt från Oxford i en illustration från 1868. Konstnären Joseph Martin Kronheim har dock missat de vita kamouflagemantlarna.

Matilda kom ständigt undan sina fiender, men inbördeskriget hade slutat i dödläge. Hennes lösning blev att lämna vidare stafettpinnen till nästa generation.

I det första, andra och tredje inlägget om Matilda giftes denna engelska prinsessa bort med den tysk-romerske kejsaren, återvände till faderns hov och utsågs där att ärva tronen om det inte fanns några manliga arvingar. Det fanns det inte heller när den gamle kungen gick ur tiden, men tanken på en regerande kvinna mötte stort motstånd. Det gjorde det lättare för Matildas kusin Stefan att kapa åt sig tronen. Matilda hade dock gifts bort med greven av det franska Anjou, som genast började erövra Stefans besittningar i Normandie.

År 1139 korsade kejsarinnan, hennes halvbror Robert och deras styrkor så Engelska kanalen för att ta även England, och två år senare tillfångatogs Stefan. Hans drottning, även hon vid namn Matilda, fortsatte kampen — för att undvika förvirring kallar jag den Matilda vi följer för kejsarinnan och Stefans drottning för drottningen. Under våren 1141 kontrollerade kejsarinnan i princip England, men den planerade kröningen i London slutade i väpnad konflikt med stadens innevånare, och kröningsföljet flydde.

Påvens sändebud byter sida

Detta var ett allvarligt bakslag, men ännu var allt inte förlorat. Kejsarinnan försökte öka sin styrka genom att dra till sig fler anhängare bland stormännen, och blev därför mindre glad när hon insåg att en av hennes viktigaste sympatisörer var på väg att byta sida. Det rörde sig om Henrik av Winchester, som tyckte att hon blandat sig alltför mycket i kyrkans affärer. Henrik var inte bara abbot av Glastonbury och biskop av Winchester, inte bara den fängslade kung Stefans bror, utan dessutom påvens sändebud till England. Detta gav honom rejäl tyngd — och nu var han på väg över till fienden.

Halvbrodern Robert begav sig till Winchester i sydligaste England för att tala Henrik till rätta. Det gick inte. Då ledde kejsarinnan sin här söderut och belägrade biskopens borg. Drottningens här var dock inte långt efter, och den förstärktes av en milis från London.

Konungens återkomst

Flera veckor av hårda strider följde. Stora delar av staden Winchester brann ner, och det gick allt sämre för kejsarinnans män. Efter en och en halv månads stridigheter stod det klart att man var tvungen att få henne därifrån, för om hon togs till fånga var allt förlorat. Medan Robert och hans trupper uppehöll fiendens styrkor smög kejsarinnan och en liten eskort ut ur staden och red med största hastighet därifrån. Enligt en uppgift tvingade brådskan henne att rida gränsle, inte i damsadel som hon annars brukade.

Roberts här led samtidigt ett fullständigt nederlag och flydde hals över huvud. Själv togs han till fånga, och trots egna protester utväxlades han mot kejsarinnans viktigaste fånge — kung Stefan själv. Det mesta som kejsarinnan vunnit genom slaget vid Lincoln var därmed förlorat. Drottningen, som till skillnad från kejsarinnan verkar ha följt kvinnors oskrivna regler till punkt och pricka, trädde i bakgrunden när hennes make nu åter satt på sin tron.

Anarkin

Många av kejsarinnan Matildas anhängare gick över till Stefans sida. Själv belägrades hon i sin borg i Oxford, men genomförde snart ännu en dramatisk flykt. Vintern hade kommit, och Themsen låg frusen utanför murarna. Matilda och tre eller fyra riddare slank nattetid ut ur borgen genom en sidoport och korsade isen iförda vita mantlar som kamouflage. Väl på andra sidan vandrade de omkring tolv kilometer genom snön tills de nådde Abingdon och kunde fortsätta till häst.

Kriget böljade fram och tillbaka, men uppnådde inte mycket annat än att göra civilbefolkningens liv olidligt — det är värt att nämna att hela denna epok i Englands historia kommit att kallas för The Anarchy, anarkin. Kejsarinnan kontrollerade delar av södra England och präglade bland annat egna mynt där, men allteftersom åren gick och inga ytterligare framgångar uppnåddes verkar hon ha övergivit sina ambitioner och glidit över till den vanliga medeltida modellen för mäktiga kvinnor. Hittills hade hon som vi såg i förra inlägget utövat makt i eget namn, något mycket ovanligt för en kvinna och något som också stött på motstånd. Nu agerade hon allt mer som företrädare för en manlig släkting, nämligen sin äldste son Henrik, och kampen mellan Matilda och Stefan handlade mer och mer om vems son som skulle ärva riket.

År 1147, vid fjorton års ålder, börjar Henrik själv delta i striderna om kronan. Han får mer stöd än Matilda någonsin fått, inte minst av kyrkan, och 1148 lämnar hon England för att slå sig ner i Rouen i det nu helt erövrade Normandie. Vid tjugo för Henrik krig mot Stefan tills denne erkänner honom som sin adoptivson och efterträdare, och när Stefan avlider 1154 intar han tronen som Henrik II av England.

Stor av födsel

Matilda förblev aktiv som sonens rådgivare i tretton år, ända fram till sin död i Rouen år 1167. Hennes sista viloplats blev kyrkan i det närbelägna klostret Bec-Hellouin. Graven förstördes under hundraårskriget 254 år senare, men dess inskription finns bevarad i flera krönikor, och två av raderna sammanfattar väl den medeltida synen på var kvinnliga makthavares auktoritet kom ifrån. Skalden har dragit nytta av att Matildas far var Henrik I, hennes förste make Henrik V av Tyskland och hennes son Henrik II:

Stor av födsel, större genom sin man men störst genom sin avkomma
Här vilar Henriks dotter, brud och moder

Man kan fråga sig om det var detta eftermäle den kvinna som våren 1141 styrde England i eget namn, varken som dotter, brud eller moder, hade hoppats på.

 

Källa

Chibnall, Marjorie, The Empress Matilda: Queen Consort, Queen Mother and Lady of the English, Blackwell, Oxford 1991

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *