Foto av kvinna med svärd och sköld

En del av fru Hallberas följe? Foto: Hans Splinter (CC BY-ND 2.0).

Isländsk litteratur från 1200-talet visar upp synnerligen stridbara kvinnor. Den samtida publiken verkar ha accepterat detta som realistiskt.

När man talar om de isländska sagorna är det ofta underförstått att man är intresserad av vikingatiden. Det är synd — sagorna skrevs ner under medeltiden, främst på 1200- och 1300-talen, och speglar just den tidens samhälle. Men vad är det då de speglar? Vad säger de om medeltida kvinnor på Island, och, för att helt opportunistiskt välja den mest uppseendeväckande vinkeln, vad säger de om kvinnor i strid?

Kvinna i långbyxor

Det finns olika sorters sagor, och i det här inlägget ska vi titta på några av 1200-talets så kallade islänningasagor. De tillhör de mest verklighetstrogna och lämnar hjältar och drakar därhän för att istället skildra konflikter mellan isländska storbönder. Författarna strävar efter realism och historisk förankring, och det ger oss en chans att se vad människorna på 1200-talet uppfattade som realistiskt.

Vi kommer in i Laxdalingarnas saga när Guðrún, Islands vackraste, intelligentaste men kanske inte mest etiska kvinna, vill gifta sig med sin stilige älskare Þórður (för den som vill uttala namnen låter <ð> som det första ljudet i engelskans “that”, alltså ett tonande läspljud, <Þ> som det sista i engelskans “bath”, alltså ett otonat dito). Problemet är att Þórður redan har en hustru vid namn Auður.  Vid tinget sprider Guðrún därför rykten om att Auður brukar gå klädd i byxor, för att ta på sig manskläder är ett brott och ett skäl för skilsmässa. Þórður säger först att han aldrig märkt att Auður har byxor — man kan nästan se Guðrún trumma med fingrarna medan hon väntar på att han ska förstå planen — men efter viss tvekan ansöker han om skilsmässa just med förklaringen att Auður går klädd som en “karlkvinna” (karlkonur).

Auður har två bröder, men de anser sig inte ha tillräckligt stöd för att gå i fejd med Þórður, som nu gifter sig med Guðrún. Auður tänker dock inte låta saken bero. Sommaren efter bröllopet får hon reda på att Þórður och hans nya svärfar är ensamma hemma på gården, och då beväpnar hon sig med ett kortsvärd och rider dit om natten tillsammans med sin fårvaktare — “nu var hon verkligen klädd i långbyxor”, kommenterar författaren. Väl framme vid gården får fårvaktaren ta hand om hästarna medan Auður smyger in i boningshuset, hittar den sovande Þórður, klättrar upp i hans säng och drar sitt svärd. Han vrider sig åt sidan, men hugget är ändå så kraftigt att det sårar honom svårt “i högra armen och båda bröstvårtorna”.

Plikten att hämnas

Auður lämnar huset och rider hem. När Þórðurs svärfar vill skicka folk efter henne säger den kraftig blödande svärsonen att “hon har gjort vad hon måste”. Han överlever, men högerarmen (det vill säga hans vapenarm) blir aldrig återställd. Kort sagt: när männen i Auðurs familj inte hämnas den kränkning som hon blivit utsatt för korsar hon genusgränserna, klär sig i byxor — ett symboliskt och olagligt mansplagg, men kanske även mer praktiskt för ritt och mordförsök — och tar själv på sig uppgiften att hämnas.

Andra islänningasagor nämner också kvinnor som utövar våld. I Gisle Surssons saga kämpar Gisles hustru Aud vid makens sida när hans fiender kommer för att döda honom. I Sturlungasagan behöver två karaktärer en stark eskort som skydd mot fiender, och husfrun Hallbera skickar med allt folk hon har: “där fanns hennes söner Þorgild och Oddr, huskarlarna Þorkell och Húnbogi, Ásbjörn den blinde och kvinnor” (min kursivering). Nöden hade tydligen ingen lag, och behövdes gårdens arbetskvinnor för att få ihop ett tillräckligt stort följe skickade man också ut dem. Sturlungasagan nämner även Ásta Andréasdóttir, som när hennes bröder anfaller makens gård kastar sig in i striden med en klubba och drämmer till en av bröderna.

Tolvhundratalets historiska romaner

Nu är allt detta förstås skönlitteratur. Med modern terminologi motsvarar islänningasagorna närmast historiska romaner, för berättelserna kan mycket väl ha verklighetsbakgrund — vid utgrävningar av isländska gårdar har man ibland hittat spår av händelser i sagorna — men författarna har omarbetat materialet för att skapa god litteratur. Den springande punkten är dock att de behövde övertyga sin publik. Sagorna behövde vara trovärdiga i samtidens ögon, och det verkar därmed som om tanken att en kvinna hämnades en skymf när hennes manliga släktingar inte gjorde det, att hon ingick i ett väpnat följe då man behövde vara så många som möjligt eller att hon deltog i försvaret av familjens gård inte höjde alltför många ögonbryn. Att man i lagsamlingen Grágás samtidigt föreskrev tre års fredlöshet för kvinnor som klädde sig (eller uppförde sig) som män tyder på att situationen inte var alldeles enkel.

 

Källor

Magnúsdóttir, Auður, “Förövare och offer: kvinnor, män och våld i det medeltida Island”, i Lars Hermansson och Auður Magnúsdóttir (red.), Medeltidens genus: kvinnors och mäns roller inom kultur, rätt och samhälle. Norden och Europa ca 300-1500, Skrifter utgivna av medeltidskommittén vid Göteborgs universitet, del 1, Göteborgs universitet, Göteborg 2016

Præstgaard Andersen, Lise, Skjoldmøer: en kvindemyte, Gyldendal, Köpenhamn 1982

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *