Foto av kvinnlig ryttare.

Foto: Vladimir V. Burov (bearbetning; licensdata nedan).

Ledde grevinnan Johanna personligen styrkor bakom fiendens linjer 1342? Det hävdar en samtida krönika. Här är redogörelsen, översatt till svenska.

Denna blogg brukade ha en del som hette ”Vad säger källorna?” Eftersom få har läst de inläggen återpubliceras de i den riktiga bloggen vissa veckor under våren 2017, och idag är vi framme vid skildringen av Johanna av Flanderns initiativ under belägringen av Hennebont.

Vi har redan tittat på Johanna av Flandern, grevinnan som med sin make stred om hertigdömet Bretagne i början av 1340-talet. När maken kastades i fängelse fick Johanna (eller Jeanne, som hon egentligen hette, men vi följer den svenska traditionen och kallar henne för Johanna) ta över kampen. Hon hade hela tiden varit den drivande kraften i striden om tronen, och nu visade hon sig även vara en karismatisk ledare som samlade styrkorna och förberedde sig på att hålla västra Bretagne i  väntan på stöd från England.

Vid belägringen av staden Hennebont 1342 ska Johanna själv ha lett ett sabotageuppdrag utanför murarna, och den äldsta beskrivningen av denna expedition kommer från krönikören Jean le Bel, en samtida, levnadsglad präst vid katedralen i Liège. Detta är en av få utförliga skildringar av en medeltida kvinna som ägnar sig åt krigföring, men 1300-talsfranskan gör den smått otillgänglig. Nedan följer därför en översättning till svenska.

Le Bel och källkritiken

Först några kommentarer: det är oklart vilken ort le Bel menar när han skriver om “borgen Brayt”, och när herr Ludvig ger sig av efter den flyende hertiginnan får vi tänka oss att han har med sig ett antal egna ryttare, trots att krönikören får det att verka som om han ensam tar upp jakten. Den stora frågan är förstås huruvida vi kan lita på framställningen. Le Bel skriver i sin inledning att han bara tar med sådant som han själv sett eller som han hört från ett ögonvittne, men det vore naivt att lita blint på detta. Han var knappast på plats vid Hennebont, men i och med att han sätter sig att skriva endast femton år efter belägringen är det fullt möjligt att han talat med vittnen. Övriga uppgifter om Johanna tyder också på att hon mycket väl skulle kunna välja att leda en räd, åtminstone om det var bråttom och ingen annan kandidat fanns tillgänglig. Inget hindrar till sist att krönikören eller hans uppgiftslämnare överdriver en enklare ursprungsberättelse.

Det är därmed dags att lämna över ordet till mäster le Bel. Vi kommer in i skedet just som franska styrkor anfaller Hennebont, en starkt befäst stad och grevinnans viktigaste bas.

Ur Jean le Bels krönika, kapitel 54:

Den tappra grevinnan beväpnade sig och red gata upp och gata ner på en stor courserhäst, uppmuntrade och göt  nytt mod i alla försvarare och beordrade stadens kvinnor, både husfruar och andra, att föra upp stenar på murarna och kasta dem på angriparna, och att kasta krukor fyllda med osläckt kalk.

Hör nu om den mest makalösa bragd och det djärvaste som någonsin en kvinna gjort. Vet att den djärva grevinnan, som ofta steg upp i tornen för att se hur hennes folk skötte försvaret, såg hur hela fiendehären hade lämnat sitt läger och hur nästan alla deltog i anfallet. Hon tänkte ut en verklig bragd och satt åter upp på sin courserhäst, beväpnad som hon var, och beordrade omkring trehundra man som bevakade en port i en del av muren som inte anfallits att också sitta upp. Hon red ut med hela sin styrka och nådde snart härens läger, övergivet sånär som på några pojkar och ämbetsmän som alla dödades. Sedan satte de eld på hela lägret, som snart var övertänt.

Foto av brinnande tält.

Nu blir inte herr Ludvig glad. Licensdata nedan.

När de franska herrarna såg sina tält brinna och hörde skriken och ropen sprang alla, slagna av häpnad, tillbaka mot lägret, ropandes “förräderi, förräderi”, och ingen fortsatte angreppet. När den tappra grevinnan såg fiendehären så rasande och såg hur man närmade sig från alla håll samlade hon sitt folk, och eftersom hon klart uppfattade att hon inte kunde återvända säkert till staden gav hon sig av åt ett annat håll, rakt mot borgen Brayt, som låg fyra lieues [omkring 13 kilometer] bort. När herr Ludvig av Spanien kom fram till det brinnande lägret och såg hur grevinnan och hennes folk avlägsnade sig satte han av efter dem för att hinna upp dem, om han kunde, och red efter dem med sådan hast att han dödade vissa av de sämre ryttarna. Men den djärva grevinnan red väl, och de allra flesta i hennes styrka nådde likt henne fram till borgen Brayt, där hon blev väl mottagen och firad.

När herr Ludvig av Spanien fick veta av fångarna att det var grevinnan, som lett utfallet, och att hon sedan undflytt honom, blev han mycket förkrossad. På så vis återvände han till hären och berättade om hela äventyret för de andra herrarna.

Efter att anfallet mot staden upphört kunde inte herrarna inne i Hennebont förstå hur den djärva frun resonerat, men de tillbringade hela natten i stort bryderi över att hon liksom resten av medlemmarna i hennes trupp inte återvänt till staden.

Följande morgon rådslog de franska herrarna, som förlorat sina tält och sina förråd, om hur de kunde skapa ett nytt läger med hjälp av träd och lövverk alldeles invid staden och hur de bäst kunde använda de förnödenheter som återstod. Under stora svårigheter slog de läger nära staden, och sade till de där inne: “Kom igen, gå och leta efter er grevinna, hon är helt säkert förlorad, ni återfinner henne inte annat än i delar.” När de i staden, soldater och andra, hörde detta blev de mycket bestörta och rädda för att en stor olycka drabbat deras härskarinna; de visste inte vad de skulle tro, eftersom hon inte återvänt och eftersom de inte hört något från henne. Deras rädsla varade i fem dagar. Och den djärva grevinnan, som inte visste att hennes folk kände stor osäkerhet och längtan efter henne, samlade omkring femhundra väl beväpnade följeslagare med hästar och utrustning och lämnade strax Brayt, och nådde precis i gryningen en av Hennebonts portar, och trädde in under stor glädje och kraftig klang av trumpeter, nakirer [en sorts trummor] och andra instrument, varvid det blev stor uppståndelse i den franska hären, där alla beväpnade sig och rusade mot staden. De där inne steg upp på murarna, och nu följde en hård strid som varade till nionde timmen.

[Fler stormningar följde, men belägrarna lyckades inte erövra staden.]

STEFAN HÖGBERG

 

Källor

Le Bel, Jean, Chronique, ed. Jules Viard och Eugène Déprez, första volymen, Librairie Renouard, Paris 1904, s. 308-311 (läst online; https://archive.org/details/chroniquedejeand01lebeuoft, hämtad 2015-05-07)

Sumption, Jonathan, The Hundred Years War: Volume One, Trial by Battle, Faber and Faber, London 1990

Licensdata

Foto av kvinnlig ryttare.

Bilden är en bearbetning (förändrad bakgrund, mörkare himmel, tillagda flammor samt zoomeffekt) av “_MG_5407” av Vladimir V. Burov (CC BY-NC-SA 2.0). Bearbetningen gjordes av Stefan Högberg och ligger under licensen CC BY-NC-SA 4.0.

 

Foto av brinnande tält.

Bilden är en bearbetning (beskärning samt tillägg av flammor och rök) av “Crusader Camp at Dusk” av One lucky guy (CC BY-NC-SA 2.0). Bearbetningen gjordes av Stefan Högberg och ligger under licensen CC BY-NC-SA 4.0.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *