Riddare (detalj ur Bayeuxtapeten)

En riddare på Bayeuxtapeten, som troligen broderades på 1070-talet — omkring tjugo år innan Isabel drog på sig ringbrynjan.

En kröniketext från 1100-talet talar om adelskvinnan Isabel som “en riddare bland riddare”. Läs den svenska översättningen här.

Denna blogg brukade ha en del som hette ”Vad säger källorna?” Eftersom få har läst de inläggen återpubliceras de i den riktiga bloggen vissa veckor under våren 2017, och idag är vi framme vid Isabel av Conches.

Få medeltida källor talar om kvinnor som personligen ägnar sig åt krigföring. Det finns därför all anledning att översätta de texter vi har, och en av dem är benediktinermunken Orderic Vitalis uppgifter om Isabel av Conches, nedskrivna under första halvan av 1100-talet. Vi har visserligen berört Isabel tidigare på den här bloggen, men då utan någon ordentlig översättning av kröniketexten.

Olika bilder av Isabel

Orderic tillhörde det nordfranska klostret Saint-Evroul, som låg endast ett sextiotal kilometer sydväst om staden Évreux där greveparet i texten nedan höll till. Conches-en-Ouche, Isabels och hennes makes fäste, låg mellan klostret och Évreux. Krönikören skriver med andra ord om sina hemtrakter. Händelserna utspelade sig dock under Orderics tonårstid som nybliven munk runt år 1090, trettio eller fyrtio år innan han skrev sin text, så det är inte fråga om några färska minnen.

Kanske är det en del av förklaringen till den plötsliga vändningen. Först möter vi nämligen något av ett standardgrepp i medeltida litteratur; onda kvinnor påverkar sina makar och utlöser ett krig. Sådan nervositet över att män inte kan värja sig mot negativ kvinnlig påverkan är ett av huvudmotiven i periodens kvinnofientliga tradition. Men så kommer plötsligt en serie positiva omdömen om en av kvinnorna, Isabel. Några rader tidigare “förtryckte och skrämde” hon folk, nu uppfattas hon som “sympatisk och trevlig” — och rider ut i kriget tillsammans med makens riddare. Till sist liknas hon gillande vid en hel mängd olika amasoner.

Det verkar som om Orderic känner till två traditioner om kvinnlig medverkan i den konflikt som rasat några decennier tidigare, och han skriver helt sonika ner båda två. Här följer hans redogörelse för när greve Vilhelm av Évreux angrep Isabels make, Raoul II av Tosny.

Ur Orderic Vitalis Kyrkohistoria, åttonde boken:

När stridens larm hördes över hela Normandie kunde inte grevskapet Évreux njuta fredens säkerhet. Mellan bröder utbröt där något som verkligen var mer än ett inbördeskrig, och som förvärrades mycket av två stolta kvinnors hätska fiendeskap. Det var nämligen så att grevinnan Heloise blev ursinnig på Isabel av Conches på grund av vissa förödmjukande ord, och i sin ilska bearbetade hon alla män för att få greve Vilhelm och hans baroner att gå i krig. Så tändes vredens eld i djärva mäns hjärtan genom kvinnors misstankar och gräl, och på grund därav flöt de dödas blod snart ymnigt på båda sidor, och många gårdar och även byar brändes.

Båda dessa kvinnor som önskade ett sådant krig var vältaliga, kraftfulla och vackra, dominerade sina makar och förtryckte och skrämde på olika sätt underställda män. Det fanns dock stora skillnader i deras personligheter. Heloise var verkligen mångkunnig och vältalig, men grym och girig. Isabel var i sanning generös, våghalsig och skämtsam, och uppfattades därmed som sympatisk och trevlig av de omkring henne. Under härtåg red hon rustad som en riddare bland riddare och visade inte mindre mod bland ringbrynjeklädda ryttare och spjutbärande fotfolk än Italiens stolthet, jungfru Camilla, bland Turnus soldater. Hon efterliknade Lampeto och Marpesia, Hippolyte och Penthesilea och andra amasondrottningar, krigarkvinnor vars konflikter Pompeius Trogus och Maro Vergilius återger, liksom andra historieskrivare, krigarkvinnor som höll tillbaka österns kungar och under femton år betvingade österns folkslag med vapenmakt.

(Kriget slutar till sist i förlikning, och vare sig Isabel eller Heloise nämns igen.)

Adelshustruns ansvar att styra

Ligger det då något i detta om att Isabel går i strid? Under den tid som passerat mellan kriget och Orderic Vitalis författargärning kan uppgifterna ha förvanskats och kanske överdrivits, men inget hindrar att Isabel var inblandad i krigsföretaget. Som adelshustru kan hon mycket väl ha ansvarat för familjens lokala intressen när maken var frånvarande, och det kunde inkludera krigföring. Raoul hade förmodligen behov av att vara borta från Conches under långa perioder, för efter att ha varit med och segrat vid Hastings 1066 hade han skaffat sig stora ägor i England.

Kanske var Isabel mycket riktigt inblandad i den konflikt som ledde fram till kriget, även om denna hade mer med politik än med förolämpningar att göra, och kanske anförde hon liksom exempelvis Sikelgaita av Salerno sina trupper personligen. Huruvida hon i så fall själv deltog i striden eller nöjde sig med att skicka fram styrkorna kan vi tyvärr inte veta.

STEFAN HÖGBERG

 

Källor

Blamires, Alcuin, Karen Pratt och C.W. Marx, Woman Defamed and Woman Defended: An Anthology of Medieval Texts, Clarendon Press, Oxford 1992

Vitalis, Orderic, The Ecclesiastical History of Orderic Vitalis, ed. Marjorie Chibnall, volym fyra, Clarendon Press, Oxford 1973, citerad text på s. 212-214

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *