Senmedeltida målning av en ung kvinna i rustning.

Miniatyr av Jeanne d’Arc från andra halvan av 1400-talet. Idag finns originalet i Archives nationales, Frankrike. Klicka på bilden för att ta en närmare titt!

Det finns ingen tvekan om att vissa medeltida kvinnor burit rustning. Frågan är hur en så gränsöverskridande handling bemöttes.

Bilden till höger målades någon gång mellan 1450 och 1500 och föreställer en ung kvinna i rustning. Detta i en tid då gränsen mellan manligt och kvinnligt befästes allt mer i det senmedeltida Europa — hur går det ihop? Har vi verkligen uppgifter om att medeltida kvinnor burit rustning?

Ja, vi har faktiskt det. Bilden föreställer Jeanne d’Arc, som inte hade några problem med att överskrida gränser. Det hundraåriga krigets kaos gjorde det förmodligen lättare för henne att bryta mot normer, och hennes koppling till traditionen av heliga jungfrur gav henne auktoritet. Vi vet att den franske tronföljaren Charles i april 1429 betalade hundra livres tournois, en avsevärd summa, för en komplett måttbeställd rustning åt henne. Det är oklart huruvida han verkligen trodde på det gudomliga uppdrag hon talade om eller bara helgarderade sig, men i vilket fall som helst utrustade han henne för strid mot den engelska ockupationsmakten.

Skelettet i Caesarea

Nu avrättades Jeanne 1431, mellan tjugo och sjuttio år före att den här bilden målades, och det är inte troligt att konstnären sett vare sig jungfrun eller hennes rustning i verkligheten. Det finns dock fler uppgifter om kvinnor som bepansrat sig.

En av de platser som 1100- och 1200-talens korsfarare stred om var Caesarea Maritima, en tvåtusenårig kuststad i dagens Israel. År 1982 höll ett lag av nordamerikanska arkeologer på att gräva ut stadens medeltida begravningsplats, och plötsligt dök hundratals små, tunna bronsplattor upp i en av gravarna. Man insåg att den döde hade gravlagts i ett fjällpansar — plattorna hade från början suttit fästa vid en slags läderväst och skyddat bäraren mot hugg och slag. Att döma av hur skelettet låg var det fråga om en kristen, så mannen i rustning var kanske en korsfarare. Sedan undersökte man skelettet, och insåg att mannen i rustning var en kvinna.

Vad kan ligga bakom en sådan gravläggning? I en värld där man var tvungen att tillverka allt för hand gjorde man sig inte av med saker i första taget, och i den krigszon som östra medelhavsområdet utgjorde under korstågen grävde man knappast ner dyrbar militär utrustning utan en god anledning. Kanske det var bråttom? Kanske fanns det många döda efter en strid, och man ville inte att liken skulle börja ruttna? Men i så fall hade man grävt en massgrav. Kanske var fjällpansaret trasigt? Men återigen, under medeltiden kastade man inte bort vad som kunde repareras, och bronsfjällen borde om inte annat ha kunnat användas till ett nytt fjällpansar.

Gränsöverskridande korsfarare

Den förklaring som arkeologerna kom fram till var att rustningen var kvinnans egen — att hennes efterlevande, en make, föräldrar, syskon, barn eller vänner, förknippade henne tillräckligt mycket med fjällpansaret för att begrava henne i det. Källorna till korstågen innehåller också utsagor som för tankarna till gravfyndet i Caesarea, till exempel en notering i det tyska klostret Disibodenbergs årsbok när det första korståget ger sig iväg mot Mellanöstern 1096: “kvinnor gav sig ut på detta härtåg i manliga kläder och färdades beväpnade”.

Med tanke på hur hårt krigföring förknippades med manlighet under medeltiden bör rustningar verkligen ses som “manliga kläder”. Det var knappast möjligt för en kvinna att rusta sig på det viset utan att det blev en gränsöverskridande handling, och en undersökning av högmedeltida riddarromaner har visat att kvinnor som tar på sig rustning i dessa berättelser framställs antingen som kvinnliga eller bepansrade, aldrig båda på samma gång.

Avrättad för crossdressing

I jungfru Jeannes fall var gränsöverskridande som sagt inget nytt. Hon hade gått klädd i civila manskläder även före det att hon fick sin rustning, men kyrkolagen förbjöd vad vi idag kallar för crossdressing, och detta förbud blev till sist en förevändning för att bränna henne på bål. När det gäller bepansrade kvinnor under korstågen har vi färre upplysningar om omvärldens reaktioner, men mycket tyder på att normer för vad kvinnor fick och inte fick göra sattes ur spel under militära kriser. Om nederlaget var nära och varje svärd räknades verkar de kvinnor som följde korstågen ibland ha deltagit i striderna. Med tanke på hur många manliga korsfarare som dog var det knappast svårt att hitta ledig utrustning.

Detta kan vi för övrigt se spår av även utanför korstågens era. Sommaren 971 belägrade bysantinska styrkor rusiska soldater i staden Durostolon (dagens Silistra i nordösta Bulgarien), och den 20 juli gjorde de belägrade ett utfall. De slogs tillbaka efter hårda strider, och enligt en bysantinsk krönika hittade man sedan kvinnor bland de döda ruserna, kvinnor som var utrustade som männen och som stridit tillsammans med dem — även här i en krissituation där man försvarade sig mot en övermäktig fiende.

 

Källor

Evans, Michael R, “’Unfit to Bear Arms’: The Gendering of Arms and Armour in Accounts of Women on Crusade”, i Gendering the Crusades, Susan B. Edgington och Sarah Lambert (red.), University of Wales Press, Cardiff 2001

Holum, Kenneth G. m.fl., King Herod’s Dream: Caesarea on the Sea, Norton, New York 1988, s. 224-226

Kostick, Conor, “Women and the First Crusade: Prostitutes or Pilgrims?”,  i Victims or Viragos?, Christine Meek och Catherine Lawless (red.), Studies on medieval and early modern women, del 4, Four Courts Press, Dublin 2005

Pernoud, Régine och Marie-Véronique Clin, Joan of Arc: Her Story, engelsk övers. Jeremy Duquesnay Adams, St Martin’s Griffin, New York 1999, särskilt s. 224-225

Skylitzes, Johannes, A Synopsis of Byzantine History, 811-1057, ed. och engelsk övers. John Wortley, Cambridge University Press, Cambridge 2010, s. 290

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *