I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver ett antal historiker om hur historiens starka kvinnor glöms bort. Detta eftersom vi idag är så övertygade om att de inte kan ha funnits. En av dessa glömda kvinnor är Ingeborg Håkonsdotter, som efter makens död 1318 först användes av stormännen och sedan tog kommando över situationen på ett sätt som i några år gjorde henne till Skandinaviens mäktigaste kvinna.

Det här är andra delen av tre — första delen finns här.

Femtonhundratalsteckning av Varbergs slott

Varbergs slott, ett av Ingeborgs favoritresidens, tecknat tvåhundra år efter hennes egen tid.

Den norska prinsessan Ingeborg Håkonsdotter hade gifts bort med hertig Erik av Sverige vid elva års ålder, fött sonen Magnus när hon var femton och dottern Eufemia när hon var sexton. Året därpå, 1318, dödades Erik av sin bror kung Birger. Ingeborg var vid sjutton änka, men också en nyckelfigur i det inbördeskrig som nu bröt ut. Stormännen i kretsen kring Erik hade tjänat bra på sina kontakter med hertigen, och nu när han var död gällde det att hitta en ställföreträdare som kunde garantera alla gods och privilegier så pass länge att man hann befästa sina positioner.

Bland adelshustruns plikter ingick att vid behov sköta familjens affärer, att vara just en sådan ställföreträdare som behövdes. Förmodligen är det därför makens följeslagare sluter upp kring Ingeborg under inbördeskriget. De framställer sig som hennes rådgivare och arbetar för att få hennes treårige son Magnus vald till kung. I dokument kallas hon ‘Ingeborg, med Guds nåd Sveriges hertiginna, änka efter herr hertig Erik’. Hon får ett sigill med en diameter av 74 millimeter, nästan kunglig storlek, så att hon kan utfärda de dokument som garanterar anhängarnas privilegier. 

Inbördeskriget böljar fram och tillbaka i Östergötland, Västergötland och ända nere i Skåne, som vid den här tiden tillhör Danmark. Ett tag ser det mörkt ut för kung Birgers motståndare, men den dansk-halländske riddaren och befälhavaren Knut Porse vänder krigslyckan. Birger förlorar flera skepp och dessutom den viktiga fästningen Stegeborg. Han flyr landet. Ingeborgs sida har vunnit, och ansträngningarna för att få hennes son Magnus vald till ny kung lyckas. Dessutom avlider nu hennes far, och tronföljdsordningen ger Magnus även den norska kronan. Ingeborg är dubbel kungamoder.

Ingeborg tar kommandot

Eftersom den nye kungen är tre år utses en förmyndarregering i varje land, och det är givet att Ingeborg ska få en framträdande plats i båda. Hon styr borgen Axevalla och dess län, som hon fick i morgongåva vid bröllopet med Erik, och har ärvt norra Halland med Varbergs slott efter honom. Hon kontrollerar också det norska Bohus fästning och det norska kungahusets många privata gods.

Strax efter att Magnus väljs till kung utfärdar det svenska riksrådet ett brev som garanterar kyrkans privilegier. Där framstår Ingeborg bara som den främsta i rådet. Sedan återkommer dock de gamla formuleringarna: Ingeborg utfärdar brev ensam eller tillsammans med Magnus, och stormännen står som rådgivare. Det finns också handlingar där hon skänker bort gods utan rådets medverkan, ett vanligt sätt för medeltida kungligheter att köpa politiskt stöd. Det är en kort sagt en mer aktiv Ingeborg som framträder, en kvinna som adeln inte längre kan kontrollera — om de nu någonsin kunde det.

Riddare Knut Porse

Takskulptur av Knut Porse

Knut Porse, om vi får tro takskulpturen i Linköpings domkyrka. Foto: Jacob Truedson Demitz (CC 0).

Knut Porse, som vände krigslyckan under inbördeskriget, stod nu Ingeborg nära. Det är möjligt att han redan blivit hövitsman på Varbergs slott där hon ofta befann sig, och de kom uppenbarligen mycket bra överens — så bra att de med tiden blev älskare. Det hela irriterade den svenska förmyndarregeringen, som inte ville ha en dansk som influerade Ingeborg. Det hade de ju tänkt göra själva. Svenska stormän skriver nu till de norska för att varna dem för Ingeborg och faran i att ge henne för mycket inflytande.

Rådet kom väl sent. Ingeborg kunde nu det politiska spelet, och hon visste vad hon ville ha — hon ville ha Skåne.

Danmark höll på att falla i bitar efter år av svåra ekonomiska problem förvärrade av ambitiös krigföring. Större delen av landet kontrollerades i själva verket av nordtyska furstar som fått landområden i pant för stora lån. Med det danska styret så försvagat fanns en gyllene chans att erövra Skåne.

Ingeborg och Knut skrider till verket

Nu var det 1321, året då Ingeborg fyllde tjugo, och hon och Knut Porse satte erövringsplanerna i verket. Första steget var att skaffa en militär bundsförvant som kunde hjälpa dem att ringa in Danmark. I norra Tyskland fanns gott om stridbara furstar, och en som skulle passa bra var Henrik av Mecklenburg. Ingeborg trolovade alltså sin dotter Eufemia med furstens son Albrekt. Eufemia var fyra och Albrekt tre, men tidig förlovning var inget ovanligt i adelns giftermålsallianser — Ingeborg hade ju själv lovats bort till hertig Erik vid ett års ålder. Ett äktenskapskontrakt förhandlades fram under sommaren, och där stod att fursten av Mecklenburg och lille kung Magnus skulle hjälpa varandra om någon av dem anfölls av danske kungen.

När den svenska delegationen till äktenskapsförhandlingarna läste detta slog de bakut. De förstod vad som var på gång, lämnade förhandlingarna i Lödöse och tog med sig det svenska kungasigill som Ingeborg hade använt för att utfärda dokument. Ingeborg lät sig inte hejdas. Hon utfärdade äktenskapskontraktet i eget namn.

Det fanns också ett annat, hemligt dokument som Ingeborg och Knut Porse satte sina sigill under. I detta förband sig fursten av Mecklenburg rent ut att hjälpa till vid en erövring av Skåne.

Motreaktion och invasionen av Skåne

Ingeborgs intima samröre med Knut Porse, och inte minst parets krigsplaner, gjorde de svenska stormännen rasande. Följande sommar träffades de i Skara och slöt ett förbund mot hertiginnan, lovade att stödja kung Magnus men att förhindra att hans mor fick mer makt än andra drottningar och hertiginnor haft. Utlänningar skulle inte få utöva någon makt alls (i synnherhet inte Knut Porse, anar man mellan raderna). Bland de som undertecknade överenskommelsen hittar vi många av Ingeborgs tidigare anhängare som nu hade bytt sida.

Den hösten, 1322, var det dags att ta Skåne. Knut ledde sitt krigsfölje över gränsen, ledde striden mot danska knektar och riddare och hade snart trängt ner till Lund. Dråpslaget lät dock inte vänta på sig. Henrik av Mecklenburg, som lovat bistånd i det hemliga avtalet, gick omedelbart över till den danska sidan.

Striderna fortsatte. Fälttåget varade ända in på 1323, och Ingeborg verkar ha arbetat hårt för att få fram mer pengar till krigskassan, men utan hjälpen från Mecklenburg kunde Knut inte uppnå några varaktiga segrar. Han fick dra sig tillbaka in på svensk mark, och det nederlaget blev slutet på parets glansdagar.

I den tredje och sista delen följer vi Ingeborg och Knut under resten av deras liv. Trots nederlaget i Skåne var hertiginnan fortfarande en kraft att räkna med.

 

Källor

Authén Blom, Grethe, “Ingebjørg med Guds miskunn Kong Håkons datter, Hertuginne i Sviarike: bruddstykker av et politisk kvinneportrett”, Historisk tidskrift utgitt av den norske historiske forening, 60 (1981)

Nordberg, Michael, I kung Magnus tid: Norden under Magnus Eriksson (1317-1374), Norstedts, Stockholm 1995

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *