Teckning av medeltida sigill

Ingeborg Håkonsdotters sigill från 1318.

Hertiginnan Ingeborg gick tvärs emot samtidens förväntningar och blev den mäktigaste kvinnan i Skandinavien, men idag har få hört talas om henne. Detta första inlägg följer Ingeborg fram till hennes förste makes död, en tragedi som för med sig oanade möjligheter. 

Ingeborg Håksondotter, dotter till kung Håkon av Norge, föddes 1301. Hon var prinsessa av ett stort men folkfattigt land i Europas utkant — Island, Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna tillhörde Norge, men med en total befolkning om kanske 300 000-400 000 personer blev det mer vildmark, mer skogar, fjäll och fjordar än människor. Antalet större orter kunde räknas på ena handens fingrar. Stormännen på sina gårdar försökte så gott som möjligt efterlikna aristokratin nere på kontinenten, präster och biskopar underställda påven i Rom hävdade kyrkans rätt, och de flesta andra arbetade hårt på åkrarna för att hålla den ständigt hotande hungersnöden borta.

En furstlig uppväxt

Hungersnöd var förstås inte ett fullt så överhängande hot i Håkons kungsgårdar. Ingeborgs barndom är till stor del höljd i dunkel, men vi vet att hennes far året efter att hon kommit till världen ändrade landslagens regler för tronföljd så att en kvinna kunde ärva riket om det inte fanns några manliga släktingar. Några sådana fanns det inte heller vid den här tiden, så förmodligen sågs Ingeborg som tronarvinge under sin uppväxt.

Även om så inte varit fallet skulle vi kunna anta att hon uppfostrades till att utöva viss makt. Adelskvinnor förväntades driva hushåll, och högadelns hushåll hade väldiga mängder tjänare och verksamheter att leda. Dessutom förväntades en adelshustru kunna hoppa in och sköta familjens åligganden och ambitioner om maken avled eller var frånvarande av någon annan orsak. I generationen före Ingeborgs hade detta hänt två gånger på riksnivå i Norden. Den danska änkedrottningen Margarethe Sambiria tog aktiv del i rikets styrelse på 1260-talet, och Ingeborgs farmor, som också hette Ingeborg, hade en liknande roll på 1280-talet. 

Hertig Erik av Sverige

Teckning av medeltida sigill

Hertig Eriks sigill.

Om den ändrade tronföljdsordningen blev viktig för hur Ingeborg formades så fattade Håkon även ett annat, kanske ännu mer inflytelserikt beslut året efter att hans dotter föddes. Som andra skandinaviska kungar var han inblandad i ett politiskt rävspel på hög nivå, och det gällde att skapa stabila allianser med andra makthavare. I det sammanhanget var döttrar som kunde giftas bort och förena två ätter hårdvaluta. Den ettåriga Ingeborg förlovades alltså med den tjugoårige svenske kungasonen och hertigen Erik Magnusson.

För Erik var förlovningen en lysande affär. Han kom över norra Halland, södra Bohuslän och, i förlängningen, en chans att ärva den norska kronan vid Håkons död. Redan när Ingeborg var sju krävde Erik alltså bröllop, men Håkon sa nej. Han hade nu allierat sig med Eriks bror, kung Birger av Sverige, och denne låg i strid med Erik och tredje brodern Valdemar.

Kampen slutade med att Erik och Valdemar tog Birger till fånga och tvingade honom att lämna över två tredjedelar av riket till dem (den så kallade Håtunaleken). Håkon bytte rask fot en andra gång, och när Ingeborg var elva firades dubbelbröllop i Oslo. Hon gifte sig med Erik, och hennes kusin, som förvirrande nog också hette Ingeborg, gifte sig samtidigt med Valdemar.  

Hertiginnan Ingeborg

Erik bar visserligen titeln hertig, men han styrde sina domäner som om han varit kung. Han förfogade över kronans gods och intäkter, utsåg sina egna män till fogdar och utövade inflytande på valet av kyrkliga ämbetsinnehavare. Med tanke på hur ung Ingeborg var dröjde det väl några år innan hon helt tog befäl över hans troligen lika ambitiösa hushåll, men hon fick växa upp snabbt. 1316, femton år gammal, födde hon sitt första barn. Pojken fick namnet Magnus efter Eriks far, gamle svenske kungen Magnus Ladulås. Året därpå föddes dottern Eufemia.

Vad som sedan hände har vi bara från en enda källa, Erikskrönikan, som fått sitt namn just efter Ingeborgs make. Det är en partsinlaga på vers, så vi bör ta den med en nypa salt. Hur som helst: samma år som Ingeborgs andra barn föds bjuds Erik och Valdemar in till tredje brodern, kung Birger, för att fira jul på Nyköpingshus. Redan det faktum att de accepterar inbjudan, och väl framme i Nyköping går med på att inkvartera sina män i staden för att det inte ska bli så trångt inne i borgen, gör det troligt att krönikan inte ger oss hela berättelsen. Kan hertigarna verkligen ha trott att Birger glömt Håtunaleken?

Mycket riktigt. I gryningen går kungens knektar runt i staden och tar hertigarnas män till fånga, och nyheten sprids att Birger har låtit fängsla sina bröder. Kungen har dock missbedömt situationen. Hertigarnas anhängare går genast till motattack, och inbördeskrig utbryter.

Hertiginnan tar över

Det är osäkert var Ingeborg och hennes kusin befann sig, men vi vet att de inte satt med armarna i kors och väntade på att någon annan skulle rädda deras makar. Fyra månader efter Nyköpings gästabud dyker de upp i källorna. De befinner sig då i Kalmar och sluter förbund med danska stormän, som förbinder sig att rädda deras makar ur fångenskapen på Nyköpingshus. De danska stormännen får också lova att inte sluta fred med Birger, och får i utbyte diverse löften som hertiginnorna garanterar att deras makar ska hålla när de blir fria. Här ser vi alltså den ovan nämnda ‘vikariemekanismen’ i ett medeltida äktenskap; Ingeborg och Ingeborg utövar hertigarnas makt för att säkra deras frihet. Notera att den Ingeborg som vi följer nu var sjutton år. Hennes kusin var 21.

Två månader av inbördeskrig följde. Någon gång efter midsommar intogs Nyköpingshus, och när man bröt sig in i en låst fängelsehåla hittade man Eriks och Valdemars lik. Birger hade kastat nyckeln till fängelset i Nyköpingsån, flytt till säkrare områden och låtit sina bröder svälta ihjäl i sin cell. Ingeborg var änka. Enligt Erikskrönikan blev man så förtvivlad över hertigarnas öde att man lät riva Nyköpingshus: ‘ther stodh förra bade mur och tinna/ther kan man nu ey en sten at finna’. Det skulle dröja ett halvt sekel innan slottet byggdes upp igen.

Men hertig Erik hade givit sina adliga anhängare gods och privilegier, och deras ställning berodde till stor del just på kontakten med kungahuset. Fanns inte hertig Erik längre så fick man hitta någon annan som kunde spela den rollen, i alla fall tillräckligt länge för att man skulle kunna befästa sin makt. Det är den rimligaste förklaringen till att de svenska stormännen nu för fram Ingeborg, framställer sig som hennes rådgivare i dokumenten och arbetar för att få hennes lille son Magnus vald till kung. Riddaren Mats Kättilmundsson, som varit Eriks högra hand, blir nu Ingeborgs, och hon kallas i källorna Ingeburgis dei gracia ducissa sueorum, relicta domini ducis Erici — ‘Ingeborg, med Guds nåd Sveriges hertiginna, änka efter herr hertig Erik’.

Hade stormännen vetat vart detta skulle leda hade de förmodligen valt någon annan.

I nästa del tittar vi på Ingeborgs glansår, perioden 1319-1322.

 

Källor

Authén Blom, Grethe, “Ingebjørg med Guds miskunn Kong Håkons datter, Hertuginne i Sviarike: bruddstykker av et politisk kvinneportrett”, Historisk tidskrift utgitt av den norske historiske forening, 60 (1981)

Nordberg, Michael, I kung Magnus tid: Norden under Magnus Eriksson (1317-1374), Norstedts, Stockholm 1995

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *