Oljemålning av Jeanne d'Arc med svärd och ringbrynja.

Jeanne d’Arc som Paul-Antoine de la Boulaye föreställde sig henne 1909.

Framåt sommaren 2018 blir Kvinnliga krigare podcast! Medan vi förbereder detta fortsätter kavalkaden av de mest populära inläggen från fyra års bloggande, och idag handlar det om antalet stridande kvinnor.

För en blogg som heter “kvinnliga krigare” har få inlägg handlat om kvinnor som personligen deltagit i strid. Upp till bevis — hur många medeltida kvinnliga soldater hittar vi i källorna?

Den här veckan vill jag ta upp en kommentar från en läsare som tycker att webbplatsens namn inte riktigt stämmer med dess innehåll. Det handlar ofta om kvinnliga härförare, men sällan om kvinnliga krigare.

Vi har mycket riktigt tittat mer på härförare än vad vi har tittat på fotsoldater. Medeltida källor talar mest om samhällets överskikt, och därmed om kvinnor som inte behöver slåss själva om de går i krig. Ofta är det fråga om adelshustrur som styr familjen mellan det att maken försvunnit och en son blivit myndig, och som tar till vapen när politiken går över i krigföring. Några exempel är Johanna av Flandern, Ingeborg Håkonsdotter och Matilda av Toscana, även om Matilda inte hade någon son utan tog över makten för gott.

Men är inte härförare en sorts krigare? Historikern Megan McLaughlin hävdade 1990 att även den som förde befäl sågs som krigare och att man därför kan räkna in adelskvinnorna i gruppen. Jag har säkert också skrivit något åt det hållet när bloggen var ung, men en annan historiker vid namn David J. Hay har sedan argumenterat övertygande för att medeltidens människor visst gjorde skillnad på uppgiften att leda krig och uppgiften att personligen slåss på slagfältet. Krönikören William av Malmesbury skriver till exempel på 1100-talet att den engelske kung Henrik I föredrog att vara imperator, anförare, före bellator, soldat.

Medeltidens kvinnliga soldater

“Riktiga” kvinnliga fotsoldater skymtar dock fram i källorna. Vi vet mycket mindre om dem än vi vet om adelskvinnorna, men det finns all anledning att lista de som jag känner till i skrivande stund:

  • År 971: bysantiska trupper belägrar ruser från Kievriket i staden Durostolon (i dagens Bulgarien). Ruserna gör ett utbrytningsförsök med drivs tillbaka in i staden efter en hård strid, och bysantierna upptäcker sedan att vissa av de fallna fienderna är kvinnor. Dessa var utrustade som männen och stred vid deras sida, allt enligt  krönikören Johannes Skylitzes, som dock levde hundra år efter de händelser som han skriver om.
  • År 1099: det första korstågets trupper erövrar Jerusalem, och de kvinnor som följt med korståget deltar med männen i inbrytningen i staden och i den massaker av civilbefolkningen som följer. Här är källan Vilhelm av Tyros, som dock skrev omkring åttio år efter erövringen.
  • År 1189-1191: under det tredje korstågets belägring av staden Akko skriver muslimska ögonvittnen om kvinnor bland de kristna soldaterna. De mer fantasifulla beskrivningarna kan avfärdas som krigspropaganda, men uppgifter om tre tillfångatagna kvinnliga ryttare och om kvinnor om upptäckts bland de fallna efter strider är mer trovärdiga. Två texter av olika författare talar också om en kvinnlig bågskytt i grön mantel som deltog i försvaret av det kristna lägret vid ett angrepp 1191.
  • År 1381: kvinnor deltar när det stora bondeupproret bryter ut i England och bondeskaror avrättar makthavare och bränner deras palats. Uppgifterna kommer från de rättegångsprotokoll som upprättades efter att upproret slagits ned.
  • År 1382: en flamländsk kvinna agerar banerförare när franska trupper drabbar samman med henne och hennes landsmän i Flandern, detta enligt franska ögonvittnen.
  • År 1420: kvinnor deltar enligt flera källor i försvaret av Prag då påvetrogna korsfarare kommer för att göra slut på den husitiska rörelsen i Böhmen.

Jag har valt att räkna den flamländska banerföraren ovan även om hon inte personligen utdelade några slag — baneret var en viktig del i ordergivningen på slagfältet, och att föra ett sådant kunde vara lika farligt som att strida i egentlig mening. Vi bör därmed nämna en annan kvinnlig banerförare, Jeanne d’Arc, som även om hon hade en befälsfunktion brukade befinna sig i främsta ledet med sitt baner.

Kris eller masspsykos

De flesta av punkterna ovan handlar om extrema tillfällen. Vid Dorostolon, Akko och Prag dyker stridande kvinnor upp när läget är mycket svårt och man förmodligen behöver alla stridande som man kan uppbringa. Vid Jerusalem och under det stora bondeupproret agerar erövrare respektive rebeller på ett sätt som visar på stark kollektiv ilska, för att inte säga masspsykos, och sådana gör inte nödvändigtvis skillnad på genus.

Det är då värt att påpeka att kvinnan i Flandern måste ha utsetts till banerförare av en befälhavare, och att bågskytten vid Akko inte kan ha gjort vad hon gjorde utan långvarig träning och stridserfarenhet — kriser och ilska må ha varit utlösande faktorer, men verkligheten var uppenbarligen mer komplex än att kvinnor “bara” hoppade in under korta stunder av starka känslor. Med tanke på hur lite källor vi har kvar från medeltiden kan man till sist också fundera på hur många kvinnor som deltog i strid utan att någon skrev om det, hur många kvinnliga soldater som vi inte känner till.

 

Källor

Contamine, Philippe, War in the Middle Ages, engelsk övers. Michael Jones, Blackwell, Oxford 1998, den flamländska banerföraren nämns på s. 242

Federico, Sylvia, “The Imaginary Society: Women in 1381”, Journal of British Studies 40:2 (2001)

Fudge, Thomas A, The Crusade against Heretics in Bohemia, 1418-1437: Sources and Documents for the Hussite Crusades, Crusade Texts in Translation, del 9, Ashgate, Aldershot 2002, s. 73

Gabrieli, Francesco, Arab Historians of the Crusade, engelsk övers. E. J. Costello, Routledge & Kegan Paul, London 1969, s. 189 och 207

Hay, David J., The Military Leadership of Matilda of Canossa, 1046-1115, Gender in History, Manchester University Press, Manchester 2008, s. 10

Klassen, John M, Warring Maidens, Captive Wives, and Hussite Queens: Women and Men at War and Peace in Fifteenth Century Bohemia, East European Monographs, Boulder 1999, s.

McLaughlin, Megan, “The Woman Warrior: Gender, Warfare and Society in Medieval Europe”, Women’s Studies 1990:3/4

Nicholson, Helen, “Women on the Thrid Crusade”, Journal of Medieval History, 1997:4

Pernoud, Régine och Marie-Véronique Clin, Joan of Arc: Her Story, engelsk övers. Jeremy Duquesnay Adams, St Martin’s Griffin, New York 1999

Skylitzes, Johannes, A Synopsis of Byzantine History, 811-1057, ed. och engelsk övers. John Wortley, Cambridge University Press, Cambridge 2010, s. 290

Vilhelm av Tyrus, Chronicon, ed. R. B. C. Huygens, Corpus Christianorum (Continuatio Mediaevalis), del 63, Turnholti, Brepols 1986, s. 403

Comments (2)

  1. Lennart Wallster

    Svara

    Det fanns kvinnliga krigare i den franska revolutionen. Marilyn Yalom skriver i Blodsystrar. I avsnittet “Kvinnorna i Vende” skriver hon om kvinnor som deltog i striderna.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *