Foto av äldre medeltida kvinna vid bord med flaskor.

En kvinnlig läkare blandar medicin? Foto: Hans Splinter (CC BY-ND 2.0).

Att sköta om sjuka var en kvinnlig uppgift, men hur många kvinnor hittar vi bland medeltidens professionella läkare?

I tidigare inlägg har vi frågat oss hur många kvinnliga fotsoldater från medeltiden vi känner till, och hur många kvinnor som tog över ledningen över medeltidens mäktiga familjer. Hur är det då med kvinnliga läkare? Några av dem har skymtat förbi på bloggen, men hur vanligt var det att en sjuk eller skadad medeltidsmänniska behandlades av en kvinna?

“Mycket vanligt”, lyder det korta svaret. Att sköta sjuka och skadade var redan under tidig medeltid, 500-1000 e.Kr, en uppgift som föll på kvinnors lott. Detta framgår i traditionella historiska källor, men det har även satt spår i högmedeltidens skönlitteratur. I riddarromanerna såras riddaren Yvain och hans lejon — ja, han har faktiskt ett lejon — men räddas av två unga kvinnor med stor kunskap om läkekonst (och, tydligen, veterinärmedicin). Riddaren Tristan botas från flera förgiftningar av sin Isolde och hennes mor, och den sårade Parsifall räddas av en drottning och hennes hovdamer. Aucassin är så uppspelt över att få träffa sin älskade Nicolette att han trillar av hästen, varvid hans axel går ur led, men Nicolette ordnar det hela genom att dra axeln rätt och lägga på ett grötomslag.

Läkare, kirurger, barberare…

För att återvända från skönlitteratur till verklighet måste vi dock göra skillnad mellan de som lärt sig att vårda sjuka som en av många nödvändiga färdigheter i bondesamhället och de som hade läkekonsten till yrke. Från tiden kring år 1000 måste vi dessutom skilja mellan olika medicinska yrken. Först har vi läkare, som hade läst sig till och arbetade utifrån tidens medicinska teorier. Under tidig medeltid cirkulerade vissa romerska och översatta grekiska texter om läkekonst vid hov och i kloster, och några nya kom till under kejsar Karl den stores (742-814) satsning på konst och lärdom. Från slutet av 1000-talet strömmade sedan medicinsk kunskap in från den muslimska världen. Kalifens underlydande låg före på området och hade dessutom bevarat antika texter som försvunnit i väst, och med den vitamininjektionen tog europeisk teoribildning fart på allvar.

Vi ska dock komma ihåg att skriftlig kultur bara rörde ett litet fåtal läskunniga i medeltidens Europa. De flesta lärde sig genom att se och ta efter, och sådana praktiskt inriktade helare kallades för kirurger. De hade lärt sig av äldre utövare att lägga om sår, spjäla brutna ben och amputera skadade lemmar, och de brydde sig knappast om vad grekiska och romerska författare ansåg om människokroppen. Sedan fanns barberare, som kunde erbjuda åderlåtning och andra mindre ingrepp, och apotekare som blandade läkemedel och gav medicinska råd. Barnmorskor hjälpte då som nu till vid förlossningar. Alla dessa grupper utbildades liksom kirurgerna genom någon sorts lärlingssystem.

Källornas tvåhundra kvinnliga helare

Var då medeltidens läkekunniga kvinnor mest bondhustrur som kunde gripa in när någon skadat sig ute på åkern, eller hittar vi dem även inom de medicinska yrkena? Här finns en serie undersökningar som sammanställts av historikern Monica Green. Det visar sig att av 7647 helare som nämns i franska källor under åren 1100-1500 var 121 kvinnor. Av dessa kallas 44 för barnmorskor och resten för läkare, kirurger, barberare eller outbildade; tre omnämns som sorcières, trollkvinnor. En undersökning som rör England under tiden 700-1500 hittade enbart åtta kvinnliga yrkesutövare — sex läkare, en kirurg och en barnmorska. En annan engelsk undersökning kunde lägga till ytterligare tre läkare för decennierna runt 1200, och en tredje hittade för tiden 1340-1530 28 kvinnliga medicinare, närmare bestämt åtta läkare, 16 barberare och fyra apotekare. Dessa 28 ska dock jämföras med 2254 manliga utövare.

För andra länder finns mindre undersökningar, och ofta gäller de enskilda italienska städer. Historikerna hittade två kvinnliga läkare och 548 manliga i Sienna under åren 774-1555. Sju kvinnliga medicinare kan påvisas i Venedig under första halvan av 1200-talet, och fyra verkade under samma tid i Florens. I Neapel finns bevarade läkarlicenser för 24 kvinnliga kirurger under åren 1273-1410, och 13 av dem är uttryckligen licensierade för att behandla andra kvinnor. Detta hänger förmodligen ihop med uppfattningen att det var osedligt för manliga läkare att undersöka kvinnors kroppar. I Frankfurt am Main, för att till sist ta ett tyskt exempel, nämns 15 kvinnliga helare under åren 1387-1497. Många av dem var judinnor, och flera specialiserade sig på ögonsjukdomar.

Saknas kvinnliga kirurger?

Bilden som växer fram är att kvinnor var verksamma inom medicinska yrken, men att de bara utgjorde mellan en och två procent av utövarna. De medeltida källorna är dock inte precis heltäckande, och undersökningarna ovan grundar sig i att medicinare nämns i testamenten, handlingar om överförande av egendom, rättegångsprotokoll och andra dokument som talar mycket mer om män än om kvinnor — kvinnor förväntades vanligen inte äga egendom eller vittna i rätten, och det är alltså rimligt att anta att man missat flera utövare. Dessutom tar historikerna ofta sikte på elitens lärda läkare och missar de mindre väldokumenterade kirurger och andra praktiker som verkade bland folkets breda lagar.

Förmodligen var det där som kvinnliga utövare var vanligast. Kvinnor hade svårt att komma in i männens lärda värld, men att rent praktiskt hjälpa sjuka var som vi sett något de traditionellt ägnade sig åt. Avsaknaden av kvinnor vid teoretiska läroinstanser väcker också frågan hur termen “läkare” (latinets phisica eller medica) egentligen används i de källor som undersökningarna ovan grundar sig på. Avses endast de som lärt sig Hipokrates och Aristoteles teorier, eller läser vi om kvinnor som oavsett bakgrund var skickliga helare?

 

Källor

Green, Monica H, “Women’s Medical Practice and Health Care in Medieval Europe”, i Women’s Healthcare in the Medieval West: Texts and Contexts, Monica H. Green, Variorum Collected Studies Series, Ashgate, Aldershot 2000

Green, Monica H. (red.), The Trotula: An English Translation of the Medieval Compendium of Women’s Medicine, engelsk övers. Monica H. Green, The Middle Ages Series, University of Pennsylvania Press, Philadelphia 2002

Herlihy, David, Opera Muliebra: Women and Work in Medieval Europe, New Perspectives on European History, McGraw-Hill, New York 1990, s. 107-112

 

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *