I slutet av 1700-talet började nationalistiska engelsmän skjuta med sitt medeltida nationalvapen, långbågen. Kvinnor deltog i skyttet, och det med stor framgång. Nu har rörelsen utforskats av Henrik Arnstad.

Det är länge sedan vi publicerade en recension på Kvinnliga krigare, men nu är det dags. Före sommaren kom nämligen Henrik Arnstads masteruppsats i historia från Stockholms universitet, The Amazon Archers of England: Longbows, Gender and English Nationalism 1780-1845. Sommaren blev hektisk, men med augusti kom lästiden, och denna text bör inte få gå obemärkt förbi.

Arnstad undersöker kopplingen mellan engelsk (i motsats till brittisk) nationalism och den bågskytterörelse som växte fram i England i slutet av 1700-talet. Trots avbräck under napoleonkrigen förblev denna rörelse livskraftig i åtminstone sjuttio år, och nationalismen kommer in eftersom man sköt med långbågar, två meter långa pilbågar av idegran. Dessa förknippades med engelska segrar under Hundraårskriget mellan England och Frankrike (1337-1453), och med de synnerligen nationalistiska legenderna kring Robin Hood. När engelsmännen började skjuta med detta sitt nationalvapen var det dock inte bara män som deltog. Kvinnor var med i de tävlingar som man anordnade, och de bågskytteklubbar som grundades hade ofta kvinnliga avdelningar med egna versioner av klubbarnas skytteuniformer.

Ett botemedel mot kvinnlig tristess

Hur kom det sig att kvinnor deltog i en rörelse kring ett vapen, och dessutom ett vapen med kopplingar till nationell militär ära? Detta var trots allt en tid när kvinnor enligt de förhärskande normerna skulle hålla sig i hemmet – det är troligt att dessa normer sällan eller aldrig gick att förverkliga, men de var ändå tongivande. Arnstads svar, efter han givit klara och tydliga sammanfattningar av tidigare forskning kring nationalism och genus, blir att bågskyttet var något nytt när aristokratin började ägna sig åt det omkring år 1780. Mer än hundra år hade gått sedan långbågen bytts ut mot krutvapen i den engelska armén och flottan, och för fritidsskytte fanns inte någon lång tradition av manlig dominans. Det var dock roligt att skjuta, och när manliga aristokrater började så började även kvinnliga. I en kultur som bara tillät ett litet antal fritidssysselsättningar för kvinnor av fin familj var behovet av en ny hobby, som vi skulle säga idag, sannolikt stort.

Kanske kunde man väntat sig att männen skulle försöka hålla nationalvapnet för sig själva, men några allvarliga försök att utestänga kvinnor syns inte i källmaterialet. Snarare blev skytteklubbarna ett socialt forum där kvinnor och män kunde träffas, umgås och flirta utan att bryta mot konvenansens regler. Här kan jag inte låta bli att dra paralleller till aristokratins jakter under högmedeltiden, ett nöje som inte heller bara inkluderade männen, utan där aristokratiska kvinnor följde med ut i skogen på jakt efter hjort och andra byten. Vi kan inte utan vidare sätta likhetstecken genom ett halvt årtusende, men det är en intressant tanke att även högmedeltidens jakter kan ha blivit ett sätt för kvinnor och män att träffas.

Det bör tilläggas att de kvinnliga skyttarna i slutet av 1700-talet inte befann sig i utkanten av rörelsen, utan att åtminstone vissa av dem tävlade framgångsrikt med männen. Arnstad nämner en fröken Littledale, som 1790 besegrade två män i en skyttetävling där man sköt hundra yards, det vill säga 91 meter. Den som tror att det är lätt att träffa en måltavla på 91 meters håll uppmanas att försöka — bara att spänna bågen tillräckligt hårt för att nå fram med pilen är inte helt okomplicerat.

Medelklassen spänner bågen

Framåt 1800-talet började även medelklassen skjuta långbåge, och den kvinnliga närvaron i rörelsen fortsatte. Skyttet hade som vi såg kopplingar till nationalsymbolen Robin Hood, och i de många berättelser om mästerskytten som publicerades dyker även jungfru Marion upp. I åtminstone en roman, Thomas Love Peacocks Maid Marian från 1822, är hon själv huvudpersonen. Intressant nog beskrivs även Marion ofta som mästerskytt, som en aktiv deltagare i äventyren i Sherwoodskogen och som en nationalistisk förebild för engelska kvinnor.

Detta är bara några av trådarna i Arnstads uppsats, som är skriven med stor klarhet, insikt och stringens. Det enda jag hittar att klaga på är några ställen i texten där tryckfelsnisse varit framme (kanske borde vi snarare kalla honom felslagsnisse i denna tid av digital publicering), och den skönhetsfläcken är knappt ens värd att nämna. Alla med ett intresse för kvinnors historia borde läsa The Amazon Archers of England.

Mot slutet av texten tar Arnstad upp en intressant fråga som ligger något utanför hans ämne — varifrån kommer den koppling mellan kvinnor och bågskytte som tycks existera genom historien? Under antiken framställs gudinnorna Artemis och Diana med pilbåge, och amasonerna i grekisk myt ska ha skurit av sig ena bröstet för att kunna skjuta bättre. Under 1700- och 1800-talet har vi Arnstads skyttar, och i dagens populärkultur strider Susan i Narnia, Katniss Everdeen i Hungerspelen, Lara Croft i Tomb Raider och Merida i Brave med just pilbåge. Jag dristar mig att göra ett eget tillägg till listan: när trovärdiga källor för en gångs skull kopplar ihop en stridande medeltida kvinna med ett specifikt vapen är det den kvinnliga bågskytten utanför staden Akko sommaren 1191 som träder oss till mötes. Varför denna koppling mellan kvinnor och pilbågar? Låt oss hoppas att Arnstad skriver om det härnäst.

STEFAN HÖGBERG

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *