En otroligt produktiv abbedissa tog sig förbi 1100-talets kvinnosyn och avbildas mitt i en uppenbarelse.

Som vi nämnde i ett tidigare inlägg kommer vi att titta närmare på medeltida bilder vissa veckor under maj, juni och juli. Idag har turen kommit till den här illustrationen.

Medeltida illustration av en kvinna som får en uppenbarelse.

Hildegard av Bingen tar emot en uppenbarelse. Illustrationen finns i den så kallade Rupertsbergerkodexen, en samling av Hildegards verk som sammanställdes mot slutet av hennes liv.

Den som läst H. P. Lovecrafts böcker funderar kanske om ett tentakelförsett monster håller på att angripa kvinnan på bilden. Det här är dock abbedissan Hildegard av Bingen (1098-1179), och illustratören från slutet av 1100-talet har velat visa hur Hildegard tar emot en uppenbarelse från ovan. Hon antecknar det hon ser och hör på en vaxtavla med hjälp av en stylus, det vill säga ett skarpt stift (lägg märke till att stylusens andra ände slutar i en spatel som kan användas för att stryka bort det man skrivit i vaxet). Fotpallen gör det lättare att få vaxtavlan i ett bekvämt läge. I ett angränsande utrymme sitter en skrivare, troligen Hildegards sekreterare Volmar, och väntar på att få renskriva anteckningarna — eller lutar han sig kanske in i rummet eftersom han redan hjälper till att anteckna?

Hildegard av Bingen är intressant på många olika sätt. På den här bloggen räknar vi ibland upp kategorier av medeltida kvinnliga normbrytare, som ledare, konstnärer och läkare, och Hildegard är en given medlem av samtliga dessa tre grupper. Hon ledde klostret i Disibodenberg i västra Tyskland under åren 1136-1150, och sedan klostret i Rupertsberg (och från 1165 även det i Eibingen). Hon skrev helgonberättelser och verk om botanik, teologi och mycket annat, och som om inte det räckte komponerade hon även musik. Ett exempel är Symfonin om de himmelska uppenbarelsernas harmoni, en cykel om 75 sånger som ofta handlar om kvinnliga helgon, ett annat hennes musikdrama Dygdernas ordning. Här nedan kan du lyssna till “O frondens virga” ur Dygdernas ordning framförd av Makemi (CC BY-SA 3.0).

Till sist blev Hildegard även känd som en skicklig läkare, och hon dokumenterade sin medicinska teori och praktik i ytterligare skrifter.

Att ta sig förbi medeltida misogyni

Och så var det uppenbarelserna. Hildegard sägs ha haft sådana redan som barn, men börjat skriva ner dem först efter en gudomlig befallning som kom när hon var 42 år. Historiker har påpekat att det fanns en klar vinst för en kvinna att uttrycka sig i uppenbarelser. Många män hävdade med stöd av Första Timotheosbrevet 2:11-12 i Bibelns nya testamente att kvinnor inte fick undervisa, att de absolut inte fick utöva någon andlig auktoritet över män. Ingen kunde dock invända om uttalandena i själva verket från Gud. Någon högre auktoritet fanns ju inte.

Vi bör dock inte därmed se Hildegards uppenbarelser, eller för den delen de uppenbarelser som den heliga Birgitta och flera andra medeltida kvinnor skrev ner, som ett cyniskt sätt att komma förbi hinder för publikation. Det finns ingen tvekan om att dessa kvinnor verkligen var djupt troende. Att uppenbarelser gjorde det möjligt att gå förbi en ideologi som begränsade kvinnor belyser dock gränsen mellan samhälle och religionsutövning på ett intressant sätt.

Inte för att Hildegard verkar ha haft några stora problem med den gränsen. Hon korresponderade med påvar och samtidens främsta abbotar, och alldeles oavsett Timotheosbrevet predikade hon för både män och kvinnor. Kanske kan vi ta det som en påminnelse om att de strukturer vi spårar i det förflutna inte är det enda som påverkat hur levnadsöden utvecklat sig — omständigheterna i det enskilda fallet är minst lika viktiga.

 

Källor

Bardsley, Sandy, Women’s Roles in the Middle Ages, Women’s Roles Through History, Greenwood Press, Westport 2007, s. 36, 169, 171

Larrington, Carolyne, Women and Writing in Medieval Europe: A Sourcebook, Routledge, London 1995, s. 221-227

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *