Hämnden vid Esta skär: när husfrun på Askanäs slog tillbaka

Erikskrönikan talar om en kvinna som ledde trupper i Mälardalen under äldre medeltid. Vilka händelser ligger bakom?

Denna blogg brukade ha en anonym del som hette “Vad säger källorna?” Eftersom få har läst de inläggen återpubliceras de i den riktiga bloggen vissa veckor under våren 2017, och först ut är inlägget om husfrun på Askanäs.

Erikskrönikan är Sveriges äldsta rimkrönika. Den vill skildra landets politiska historia fram till 1319 och tar som namnet antyder ställning för hertig Erik Magnusson. Författaren är okänd.

Krönikan tycks vara skriven först på 1320- eller 1330-talet men med stöd av äldre annaler, årsböcker som kortfattat beskrev viktiga händelser i kronologisk följd. Det är osäkert i vilken utsträckning man kan lita på denna rimmade, politiska partsinlaga, men om författaren verkligen utgått från nu förlorade annaler är det tänkbart att information om äldre händelser bevarats i Erikskrönikans rimpar.

Detta blir inte minst intressant när vi kommer till raderna 490-507:

Erikskrönikan Thz er swa sant som jak her läss Jon jerl ward dräpin i askaness Ther vte haffde warit nyo aar swa at han aldrigh mällom hema war ok striit mz rytza ok ingerboo fore gudz skuld ok the helga troo försto nat ther han kom heem tha ward han slaghen i häll aff them Hans hustrw rymde till hundhammar hon haffde sorgh ok mykin jammer j sith hierta ok i sin hugha tha took the ädela rena frwa Ok sampnade folk ok mykin makt ok drap them alla swa er mik sakt vpa eth bergh som heyter eesta skär Alle loto the liffuit ther Ok loot dragha thera skip a land ok brenna fore thy at sorghin var tha komen til henna

På modern svenska Det är sant det som jag här läser, Jon Jarl dräptes på Askanäs Han hade varit ute i nio år utan att komma hem och stridit mot ryssar och ingermanlänningar för Guds skull och den heliga tron. Första natten som han kom hem slog de ihjäl honom. Hans hustru rymde till Hundhammar, hon hade sorg och mycket jämmer i sitt hjärta och i sin håg. Då tog den ädla, rena frun och samlade folk och mycket makt och dräpte dem alla, har det sagts mig, på ett berg som heter Esta skär. Alla ljöt livet där, och hon lät dra upp deras skepp på land och bränna dem för sorgen som hon hade lidit.

Medeltida dikt och verklighet

Vad har vi då här? Jon Jarl har varit på korståg i öst i nio år, och samma kväll som han kommer hem till gården (eller möjligen socknen) Askanäs dödas han av österländska plundrare — eller förföljare, för det måste krävas extrem otur för att hans hem av en slump ska attackeras av plundrare från just det område där han nyss varit och härjat. Hans hustru flyr till Hundhammar, samlar ihop en egen här och dödar makens banemän vid Esta skär.

Både gården och socknen Askanäs fanns på dagens Ekerön i Mälaren. Söderut tvärs över fjärden låg under medeltiden gården Hundhammar, och Esta skär bör vara dagens Estbröte, en liten ö som nära nog spärrar vägen ut mot Östersjön och bör ha passat bra om man ville lägga sig i bakhåll för plundrarnas skepp. Kartan nedan visar hur området ser ut idag. Gårdarna Askanäs och Hundhammar låg på var sida om fjärden i nedre vänstra delen, och Estbröte är ön längst upp till höger.

View Larger MapEstbröte har för övrigt även varit känd som Ryssklippan, Ryssholmen med mera, och sägner säger att ett sjöslag mot esterna stod där (uppgifter om exakt vilka östliga folk som var inblandade bör tas med en nypa salt; förmodligen hade Mälardalens innevånare ganska dålig ordning på skillnaden mellan ester, ryssar och ingermanländare). Både platsernas läge och den muntliga traditionen stöder alltså Erikskrönikans framställning.

Men är själva händelseförloppet troligt? Var i historien ska vi placera in den? En handskrift av Ericus Olai krönika tar upp Erikskrönikans skildring och daterar händelsen till 1206. Ingen vet var författaren har fått den uppgiften ifrån, men korståg och plundringsattacker skulle i och för sig kunna ha ägt rum vid den tiden. Däremot finns ingen Jon Jarl i den ganska tillförlitliga listan över riksjarlar. Kanske levde Jon före riksjarlarnas tid, när en jarl inte var kungens närmaste man utan den främste av stormännen i ett viss område? Angreppet mot Askanäs bör i så fall ha inträffat senast omkring 1150, och intressant nog finns en obekräftad legend om att Erik den helige ska ha organiserat ett krigståg över Östersjön vid den tiden. Eller kanske gällde Jons titel erövrat land i öster?

Kvinnlig härförare

Hur som helst är det inte alls omöjligt att Jons hustru samlade ihop en beväpnad styrka som angrep makens mördare, men det är intressant att krönikan så entydigt framställer det som att hon även förde befäl över styrkan. Det verkar inte troligt att medeltida författare skulle ha uppfunnit en kvinnlig härförare om det inte fanns någon sorts verklighetsbakgrund. Om det finns verklighetsbakgrund, berodde hennes ledarskap på en kraftfull personlighet eller även något annat, som att hustrun till en storman kunde utöva hans maktbefogenheter när han var frånvarande eller död? Så såg det ut nere i Europa, där adelshustrur skötte den lokala maktutövningen om maken var frånvarande och ofta förvaltade en minderårig sons arv om fadern avled.

Jon Jarl ska ha varit borta i nio år och dödats samma kväll som han kom tillbaka till Askanäs — hade folket i trakten lång vana av att lyda hans hustru? Det skulle kunna förklara att hon sågs som ledare för motangreppet vid Esta skär.

STEFAN HÖGBERG

Källor

Berman, Constance, “Gender at the Medieval Millennium”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013, s. 548-549

Harrison, Dick, Sveriges historia: medeltiden, Liber, Stockholm 2002, s. 94 och 103

Pipping, Rolf, Kommentar till Erikskrönikan, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, del 187, Helsingfors 1926, s. 256-257 och 261-265

Pipping, Rolf (red.), Erikskrönikan enligt Cod. Holm : D.2 jämte avvikande läsarter ur andra handskrifter, Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, band 68, häfte 231, Uppsala 1963, s. 28-29