Vikingarnas expeditioner till Vinland har lämnat spår — spår som sysselsatt både arkeologer och genetiker.

Rekonstruerat vikingatida långhus.

Rekonstruktion av en av de vikingatida byggnader som grävts ut vid L’Anse aux Meadows. Foto: Douglas Sprott (CC BY-NC 2.0).

Tredje och sista delen i miniserien om Gudrid och Frejdis har dröjt några veckor. Det berodde dels på ett tekniskt problem, dels på arbete inför ett avslöjande som jag inbillar mig är efterlängtat, och som kommer inom ett par veckor… Nu ska vi dock äntligen lägga de sista pusselbitarna vi har kring vikingakvinnorna som seglade till Amerika.

I det första och andra inlägget tittade vi närmare på två texter från Island, Erik Rödes saga och Grönlänningasagan. Båda författades troligen under andra halvan av 1200-talet, och båda talar om expeditioner som omkring år 1000 ska ha lämnat det nykoloniserade Grönland för att utforska ett rikt, nyligen upptäckt land i väster. Texterna kallar landet för Vinland, och under den expedition som beskrivs mest detaljerat ska den förmögna, omgifta änkan Gudrid Torbjörnsdotter och den stridbara Frejdis Eriksdotter spelat centrala roller. Till sist ger dock nybyggarna upp efter konflikter med skrälingar (se första inlägget för en sammanfattning av vilken etnisk grupp detta ord kan avse) och återvänder till Grönland.

Upptäckten vid L’Anse aux Meadows

Kan det ligga något i detta? Om de två texterna skrevs när man tror måste minst 150 år ligga mellan författarna och de eventuella expeditionerna. Närhet i tid är ett av de viktigaste kriterierna när man bedömer en källa, och under ett och ett halvt århundrade hinner mycket förvanskas.

Skálholtskartan

Skálholtskartan — inte originalet från 1570, som gått förlorat, men väl den kopia från 1690 som förvaras i Det kongelige bibliothek, Köpenhamn.

Ändå verkar en hel del information ha bevarats på det medeltida Island. Ett exempel på det är Skálholtkartan, ett försök från 1570 att använda all då tillgänglig dokumentation för att rita en karta över vikingarnas upptäckter i västra Atlanten. Det var bland annat denna karta som det norska upptäckarparet Helge och Anne Stine Ingstad använde då de i slutet av 1950-talet började leta efter materiella lämningar av grönlänningars besök i Nordamerika. Kartan visar Vinlands norra spets på samma latitud som dels Irlands sydspets, dels staden Bristol. På en modern karta delar Irlands sydspets och Bristol latitud med Newfoundlands norra spets. Denna del av Newfoundland är dessutom den kust som ett vikingatida skepp från Grönland först borde sikta efter att ha passerat Baffin Island och Labrador.

År 1960 befann sig Helge Ingstad på plats i den lilla fiskebyn L’Anse aux Meadows på Newfoundlands norra spets, och tipsades om en grupp gräsbevuxna förhöjningar nära byn, en plats som lokalbefolkningen kallade “det gamla indianlägret”. Förhöjningarna liknade resterna av hus. När paret Ingstad inledde en arkeologisk utgrävning på platsen visade det sig att de mycket riktigt hade hittat rester av byggnader, rester precis som de från omkring år 1000 som grävts ut på Island och Grönland. Föremål som påträffades var även de av samma typ som förekommer i västra Skandinaviens kulturlager från omkring år 1000. Paret hade hittat en vikingatida skandinavisk bas på Newfoundland.

Långhus och smedja

Flera utgrävningar har företagits vid L’Anse aux Meadows, och idag har arkeologerna en bra uppfattning om hur bosättningen sett ut. Den låg hundra meter från havet på vad som då var en höjdsträckning omgiven av sankmark och skog. På höjdsträckningen fanns tre byggnadskomplex på visst avstånd från varandra, vardera med ett långhus och en liten hydda. Hyddorna var troligen verkstäder, och i ett fall finns spår av snickeri, men de kan även ha fungerat som bostad för trälar. Det sydligaste komplexet hade även en tredje, mindre byggnad, och på brandsäkert avstånd från resten av bebyggelsen låg en smedja och en kolmila. En plats nära vattnet verkar ha använts för att reparera skepp.

Modell av bosättningen vid L'Anse aux Meadows.

En modell av hur den utgrävda basen på Newfoundland kan ha sett ut när den användes omkring år 1000. Foto: Torbenbrinker (CC BY-SA 3.0).

Byggnadsteknik och placering tyder på att de tre komplexen restes och användes samtidigt, och kol 14-analyser pekar liksom husens konstruktion, de påträffade föremålen och de båda sagorna på att  detta skedde mellan 980 och 1020 e.Kr. Texternas uppgifter om att kolonisationsförsöken övergavs stämmer också med de arkeologiska rönen. Skandinaverna lade ner ett oerhört arbete på att bygga en stor bosättning — någonstans mellan 30 och 160 innevånare borde fått plats — vilket tyder på att man tänkt stanna. De kulturlager som bevarats verkar dock endast härröra från några få vintrar.

Hur är det då med uppgifterna att vikingarna upprättade flera baser? Om den som grävts ut till exempel motsvarar Leifsbodarna, kan vi även hitta Hop och basen på ön i Strömsfjorden? Kanske, men än så länge finns bara en annan möjlig fyndplats, nämligen Point Rosee på Newfoundlands sydvästra spets, sexhundra kilometer söder om L’Anse aux Meadows. År 2015 upptäcktes här vad som kan vara spår av byggnader och järnbearbetning, men kritiker menar att det lika gärna kan vara fråga om spåren efter naturliga processer.

Interiör av rekonstruerat vikingatida långhus.

Interiör från en av de rekonstruerade byggnaderna, komplett med rekonstruerad vävstol till vänster i bild. Foto: Eric Titcombe (CC BY 2.0).

Spår av okänd amerikanska på Island

Svaret på frågan vi började med för tre inlägg sedan, hur mycket vi kan veta om Gudrid och Frejdis, blir att de två texter som nämner dem nästan helt säkert vilar på historisk grund. Lämningarna vid L’Anse aux Meadows stämmer väl med huvuddragen i sagorna. Under dryga 150 års återberättande har texterna dock fått karaktär av historiska romaner, och de verkar till sist ha skrivits ner av politiska skäl när 1200-talets mäktiga islänningar ville öka sin status genom att förknippa sig med Gudrid. För att det skulle vara möjligt måste hon dock ha varit allmänt känd vid den tiden, och det som berättades kunde inte avvika för mycket från vad folk i gemen ansåg sig veta. De mest grundläggande delarna torde därmed vara så väl belagda som de kan bli — att Gudrid var en rik grönländsk änka som tillsammans med sin nye make gjorde ett försök att kolonisera Vinland, och kanske även att en stridbar kvinna vid namn Frejdis, dotter till Grönlands upptäckare, deltog i expeditionen.

Tack vare DNA-analyser kan vi faktiskt lägga ytterligare en kvinna till den här berättelsen. Åttio nu levande islänningar har visat sig ha en genetisk variation liknande en som mest förekommer bland amerikanska urinvånare, och som bara ärvs från mor till barn. Med tanke bland annat på hur islänningarnas variation muterat verkar det troligast att den introducerades i deras släktlinjer just runt år 1000 e.Kr, och minst en nordamerikansk kvinna verkar därmed ha hamnat på Island vid samma tid som vikingarna skickade skepp västerut. Det vore intressant att känna till detaljerna kring hennes öde, men dessa har tyvärr inte lämnat några spår i de skriftliga källorna. [Tillägg: senare genetiska rön gör det osäkert om den genetiska variationen verkligen kommer från Nordamerika — jämför Mats Ahlgrens kommentar nedan.]

STEFAN HÖGBERG

 

Källor

Harrison, Dick och Kristina Svensson, Vikingaliv, Natur & Kultur, Stockholm 2009, s. 147-175

Watson, Traci, “American Indian Sailed to Europe With Vikings?”, National Geographic News, 2010-11-26 (hämtad 2017-09-22)

 

Comments (2)

  1. Mats Ahlgren

    Svara

    Uppgiften om den amerikanska kvinnan härstammar från 2010 och mycket har ändrats sedan den tiden.

    Källan som använts är Watson, Traci, ”American Indian Sailed to Europe With Vikings?”, National Geographic News, 2010-11-26 (hämtad 2017-09-22)

    Där beskrivs att den aktuella mtdnahaplogruppen är C1e. I Nordamerika finns C1a-d, i Kaukasus finns C1f. Huruvida den isländska gruppen kommer från den ena världsdelen eller den andra är inte klarlagt. De senaste rönen säger att Kaukasusgruppen påminner mest om den isländska. Det står också att den är minst trehundra år gammal, så möjligheterna att haplogruppen kommit senare än vikingarna till Island är uppenbar.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *