Foto av ryttare som rider iväg från svärd.

Men vart är hon på väg? Foto: Hartwig HKD (CC BY-ND 2.0).

Under högmedeltiden finns relativt många kvinnliga krigare i källorna, men sedan blir de bara färre. Varför?

Den här bloggen passerade ganska nyss hundra inlägg. Många av dem handlar om adliga kvinnor som agerar härförare — Matilda av Toscana, Johanna av Flandern, Sikelgaita av Salerno — och trots att det inte är lätt att hitta uppgifter om enkla soldater har vi även behandlat kvinnliga fotsoldater som bågskytten utanför Akko. Men har ni tänkt på hur ofta jag tar upp kvinnor från högmedeltiden, och hur sällan vi kommer in på personer från sen medeltid?

Den enda anledningen till det är att jag inte hittar särskilt många senmedeltida normbrytare. Det borde vara tvärt om. Under senmedeltiden (omkring 1300-1500 e. Kr.) har samhället blivit mer komplext, och det är fler som skriver än någonsin sedan Västrom föll tusen år tidigare. Långt mer dokumenteras alltså än under de föregående århundradena, och ändå hittar vi allt färre kvinnor i det militära — vi känner till ett tjugotal kvinnliga härförare under högmedeltiden, men jag kommer bara på tre senmedeltida: den ovan nämnda Johanna av Flandern, Filippa av Hainault och Bianca Maria Visconti Sforza, som ska ha hjälpt sin make Francesco Sforza i både krig och politik. Tar vi med Jeanne d’Arc (vars militära roll har ifrågasatts) får vi fortfarande bara fyra. Var är resten?

En kultur som hyllade kriget

Det var vad historikern Megan McLaughlin frågade sig när hon 1990 lanserade forskning om medeltida kvinnor i strid med en artikel i den vetenskapliga tidskriften Women’s Studies. Hennes svar var att attityden mot kvinnliga krigare blir allt mer negativ från 1100-talet och framåt — vi ska återkomma till det ämnet i ett annat inlägg — och att krigets sfär skiljs från hemmets sfär under slutet av medeltiden. Med andra ord, krig sköts inte längre från stormannens gård.

Efter att den västra delen av det romerska imperiet fallit samman under 400-talet saknade Europa stående arméer. Krigföringen hade istället sin grund i stormäns och kungars hushåll. Det var där den mäktige mannens (och ibland, som vi ska se, kvinnans) krigarfölje tränade. Det var där ledarna planerade härtåg, och det var där man beundrade krigsbyten, lyssnade på sånger om berömda slag och över huvud taget levde i en kultur som hyllade kriget. Hushållets kvinnor hade därmed en helt annan möjlighet att komma i kontakt med allt detta än vad de hade under antiken.

McLaughlin går inte in på hur kvinnor rent praktiskt kunde bli krigare genom att exponeras för en krigisk kultur. Hon skriver att de som redan hemma på gården visat vad de gick för kunde accepteras i gårdens krigarband, men hur komma över denna första tröskel att få visa vad de gick för? Mot slutet av medeltiden hade hur som helst samhället åter nått en sådan komplexitet att kungar började använda stående, avlönade arméer skilda från det civila samhället — och se, vid samma tid blir kvinnor i det militära allt mer sällsynt.

Kvinnor i strid under både hög- och senmedeltid

Ett problem med McLaughlins teori är att hon inte gör skillnad på kvinnliga ledare och kvinnliga fotsoldater. Vad gäller fotsoldaterna är det som sagt svårt att se hur närheten till krigare skulle räcka för att de själva skulle bli krigare, och frågan är om det alls finns en minskning av fotsoldater som behöver förklaras. Under högmedeltiden har vi en handfull uppgifter om stridande kvinnor under korstågen, och under senmedeltiden hittar vi åtminstone de ovan nämnda husiterna samt en kvinnlig banérförare från Flandern. Intrycket blir att ett litet antal kvinnor deltog i strid under både hög- och senmedeltid.

Kvinnliga härförare är ett annat kapitel, och där tycks alltså en minskning ha skett. För att låna en liknelse av Dick Harrison fungerade den medeltida familjen lite som ett familjeföretag. Man levde av en viss verksamhet som man skötte tillsammans, för de flesta någon form av jordbruk men för mäktiga familjer istället en politisk och ekonomisk maktbas. Husfadern var familjens självklara överhuvud, men om han dog, tillfångatogs eller försvann på något annat sätt behövde någon ta över. Fanns det då ingen vuxen son var det ofta bara hustrun som kunde gå in, och i en så våldsam och osäker värld som medeltidens Europa fanns inga garantier för att hon inte skulle behöva föra krig.

Krigföring i hemmet

Det var alltså en fördel för hustrun till en storman att ha vuxit upp i ett hushåll där man förberedde och genomförde krig. När drottning Ethelfled får kontroll över det engelska kungariket Mercia på 900-talet och går till motangrepp mot invaderande vikingar har hon redan sett hur krig förs vid hennes faders hov. När Sikelgaita av Salerno runt 150 år senare börjar ta del i sin makes härtåg nere i södra Italien har även hon mer än bara ett hum om vad det rör sig om, men när krigföringen sedan allt mer glider bort från det adliga hushållet måste det bli svårare för mäktiga kvinnor att skaffa sig insikt i det.

När det gäller kvinnliga härförare har alltså McLaughlin en poäng. Poängen är dock bara en del av ett större pussel, så vi ska återkomma till mysteriet med de kvinnliga krigarnas försvinnande.

 

Källor

Allaire, Gloria, “Bianca Maria Visconti Sforza”, i Reina Pennington (red.), Amazons to Fighter Pilots: A Biographical Dictionary of Military Women, Greenwood Press, Westport 2003

Contamine, Philippe, War in the Middle Ages, engelsk övers. Michael Jones, Blackwell, Oxford 1998 (den flamländska banérföraren nämns på s. 242)

McLaughlin, Megan, “The Woman Warrior: Gender, Warfare and Society in Medieval Europe”, Women’s Studies 1990:3/4

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *