Senmedeltida illustration av ryttare som drabbar samman.

Husiter och korsfarare drabbar ihop i denna illustration från den så kallade jenakodexen (1400-tal). Konstnären har tagit husiternas parti och framställer korsfararna som barnamördare.

Husiterna slog tillbaka både den etablerade kyrkan och Europas furstar, och tycks inte haft något emot kvinnliga soldater — i alla fall inte till en början.

I november 1414 anlände den böhmiske prästen Jan Hus till kyrkomötet i Konstanz. Han hade skrivit sitt testamente innan han gav sig av, och det fanns goda anledningar till det — Hus hade invänt mot kyrkans korståg och försäljning av avlatsbrev, och över huvud taget förespråkat idéer som skulle slå igenom på allvar först med Martin Luther hundra år senare. Detta sågs inte med blida ögon.

Vid kyrkomötet dömes Hus för kätteri och brändes på bål, men den religiösa självständigheten hade djupa rötter i Böhmen (dagens Tjeckien). Husiterna fick allt större utbredning både i adeln och bland folkets breda lager, och när den etablerade kyrkan försökte motarbeta rörelsen ledde det till inbördeskrig. Det är här de husitiska kvinnorna träder in på scenen.

Ett helt kvinnokompani?

Jan Hus hade uttryckligen bjudit in kvinnor att delta i reformarbetet. Efter att kriget börjat, påven utlyst korståg mot rörelsen och Europas arméer börjat marschera mot Prag deltog de också i det tunga arbetet med att befästa staden. De deltog för den delen även i härjningarna av böhmiska kyrkor och kloster som inte ställt sig på husiternas sida. När korståget till sist nådde Prag sommaren 1420 deltog de även i strid.

I ett brev som korstågsledaren markgreven av Meissen skickade till hertigen av Bayern beskrivs hur man tagit 156 soldater till fånga under strider den 12 juli 1420. Dessa visade sig dock vara kvinnor som klippt sitt hår som män, tagit på sig stövlar och beväpnat sig med svärd och stenar. Att samtliga 156 skulle ha varit kvinnor låter kanske inte alldeles rimligt med tanke på att vi inte hör om så många kvinnliga krigare tillsammans vid något annat tillfälle under medeltiden — med modern terminologi blir det fråga om ett helt kvinnokompani. Men kanske informationen har förvanskats innan den nedtecknades i brevet? Kan man ha tagit 156 krigsfångar och sedan insett att vissa av dem var kvinnor?

Att detta inte är omöjligt framgår i hovmannen Vavřinec av Březovés samtida krönika. Där står att markgrevens trupper två dagar efter den strid som nämns i brevet försökte erövra en försvarsmur som hölls av en mindre husitisk styrka: “två kvinnor, en jungfru och sexton män”. Dessa försvarade muren med pikar och stenar. Författaren nämner särskilt en av kvinnorna som vägrade retirera och med orden “det passar sig inte för en trogen kristen att retirera för Antikrist” kämpade vidare tills hon stupade. Repliken har Vavřinec säkerligen hittat på själv, men inget tyder på att krönikans första läsare fann vare sig uttalandet eller uppgifterna om kvinnor på muren förvånande.

Att slå tillbaka fyra korståg

Under åren 1420-1434 skickade påven inte mindre än fyra korståg mot husiterna — och husiterna besegrade rätt och slätt alla fyra. Trots att de befann sig i kraftigt numeriskt underläge vann de slag efter slag, och det gick så långt att korsfararna vände och sprang när de hörde motståndarna närma sig vid Domažlice år 1431. Frågan är dock om vi fortfarande hittar kvinnor i de böhmiska härarna vid den tiden.

Historikern John Klassen skriver att husiterna snart lämnade tanken på kvinnliga soldater när krisen 1420 passerat, särskilt som idén kom att associeras med en extremistisk minoritet inom rörelsen (de så kallade pikart-chiliasterna). Thomas Fudge invänder dock. Han menar att även rörelsens senare, stående arméer inbegrep kvinnor, och att dessa stred öppet i slaget vid Týn Horšův 1422. Teologen Ondřej av Brods samtida texter nämner också kvinnliga soldater och ryttare på den husitiska sidan.

Varför så många kvinnliga soldater bland husiterna?

Senast efter fredsslutet 1436 verkar genusmönstret i Böhmen återgå till något som påminner om det allmänna läget i 1400-talets Europa. Varför hittar vi då så många uppgifter om kvinnliga soldater just bland husiterna?

Det har skrivits en hel del om att kvinnor hade en starkare ställning i Böhmen än i resten av det medeltida Europa, men i själva verket finns för lite källmaterial bevarat för att man ska kunna jämföra olika områden på det sättet. Man har även ansett att kvinnor lättare kunde komma fram i de nya religiösa rörelserna än i den kultur som präglades av kyrkan i Rom, men sedan 1970-talet har historiker allt mer kritiserat den tanken, och idag har den i princip övergivits.

Kanske få vi en antydan till ett svar i legenderna om Libuše och Vlasta, som vill förklara det tjeckiska folkets ursprung och som bör ha varit välkända i 1400-talets Böhmen. Den visa Libuše ska enligt legenden ha efterträtt sin far som folkets ledare, men efter protester från männen styrt tillsammans med den kloke bonden Přemysl. Efter hennes död ska Vlasta ha samlat folkets missnöjda kvinnor i ett till en början mycket framgångsrikt väpnat uppror mot männen. Husitiska kvinnor och män  hade alltså vuxit upp med berättelser om starka, självständiga kvinnor. Lägg till detta att den gamla politiska ordningen ifrågasatts av upproret och att behovet av soldater växte allt eftersom det första korståget närmade sig Prag, så är det kanske inte längre så märkligt om det fanns en och annan kvinna med på den husitiska sidan.

 

Källor

Arnold, John H, “Heresy and Gender in the Middle Ages”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith M. Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

Fudge, Thomas A, The Crusade against Heretics in Bohemia, 1418-1437: Sources and Documents for the Hussite Crusades, Crusade Texts in Translation, Ashgate, Aldershot 2002, s. 73

Klassen, John M, Warring Maidens, Captive Wives, and Hussite Queens: Women and Men at War and Peace in Fifteenth Century Bohemia, East European Monographs, Boulder 1999

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *