Nicola ärvde ämbetet som sheriff, men det var hennes make som skötte arbetet — tills hon själv blev tvungen att ta över.

Chronica Majora (Parker MS 16, f. 51v), Corpus Christi College, Cambridge.

Slaget vid Lincoln 1217 enligt en illustration i en krönika från mitten av 1200-talet. Nicola de la Haye syns inte på bilden, men det är hon som för befäl över borgen.

De flesta har hört talas om sheriffen av Nottingham, mannen som gör livet surt för huvudpersonen i berättelserna om Robin Hood. Färre känner till den verkliga sheriffen av Lincoln åren 1215-1217, och eftersom hon var en kvinna är det hög tid att ta upp henne på den här bloggen.

En kvinnlig sheriff

Nicola de la Haye föddes någon gång omkring 1160. Hon var Richard de la Hayes äldsta dotter, och Richard var både sheriff och borgherre i staden Lincoln i östra England. Han skulle därmed upprätthålla lagen i Lincolnshire och dessutom ansvara för den starka borg som kungen använde för att kontrollera landsändan. Detta var en tid när många samhällsfunktioner knöts till den mäktiga familjen, och när fadern dog ärvde Nicola båda hans titlar.

Slutet av 1160-talet var dock även en tid när en kvinnas make skötte de eventuella uppdrag som hon ärvt. Nicola gifte sig med en viss William fitz Erneis, men han avled redan 1178 när hon själv måste ha närmat sig tjugoårsåldern. Hon gifte om sig (eller blev åtminstone bortgift) med Gerard de Camville, och därmed började han agera sheriff och borgherre.

Manligt försvar

I början av 1190-talet fattade Gerard ett avgörande beslut. Kungen, Rickard Lejonhjärta, befann sig på korståg i Mellanöstern, och hans bror Johan — även han känd för alla som sett en Robin Hood-film — ville gärna komma åt kronan. Nu ställde Gerard upp på Johans sida. Rickards ställföreträdare skickade trupper som dök upp utanför Lincoln i juni 1191 och belägrade borgen. Gerard befann sig dock på resa, och det blev upp till Nicola att leda försvaret.

Ofta blev det just hustrun som fick gå in och sköta de lokala affärerna när stormannen själv inte var hemma. Det fanns även andra lösningar, men så länge hustrun visste vad hon gjorde var det bättre att lita på henne, en medlem av familjen, än på en utomstående och kanske svekfull befattningshavare. Detta gällde även om det var fråga om att hålla stånd mot en belägrande armé, och Nicola visste utan tvekan vad hon gjorde — inte var så konstigt med tanke på att hon växt upp och levt hela sitt liv i familjer som styrde över borgen. Belägringen avbröts efter en månad, och krönikören Rickard av Devizes skriver att hon skötte det hela “manligt”. Vi ska återvända till den komplimangen nedan.

Nicola som sheriff

Gerard återinsattes som sheriff, men omkring 1215 avled han. Då tog änkan Nicola själv kontroll över sina ärvda titlar. Detta var ett ovanligt drag, men det var inte unikt i Englands medeltidshistoria. Isabella de Clifford och hennes syster Idonea de Leyburn ärvde till exempel posten som sheriff av Westmorland av sin far under andra halvan av 1200-talet, och när de blev änkor skötte de själva posten, även om de utsåg undersheriffer för att sköta det mesta av det dagliga arbetet.

Prins Johan hade lyckats bli kung efter Lejonhjärtas död, men 1215 gjorde de engelska stormännen uppror mot honom. Nicola, nu i femtioårsåldern, förblev lojal mot kungen, och sommaren 1216 belägrades hennes borg av de upproriska stormännen. Hon löste problemet genom att betala dem för att ge sig av, men i mars följande år kontrollerade upprorsmännen hela östra England med undantag för Dover och just Lincoln, och då återupptog man belägringen. Nicola ledde dock försvaret med sådan framgång att hon kallades för “en högst genial och ondsint och energisk gammal kvinna” av sina fiender. Till sist kom en kunglig här till undsättning, och rebellerna besegrades i slaget vid Lincoln den 20 maj 1217.

De manliga kvinnorna

De krönikörer som skriver om denna belägring kallar också Nicola för manlig, och mönstret går igen även när det gäller andra kvinnor som lyckades på vad som ansågs vara manligt område. Den man som vill berömma en sådan kvinna skriver gärna att hon är ovanligt manlig, vilket räddar honom från att behöva ändra sin uppfattning om att endast män kan göra saker som att regera, föra krig eller försvara en borg. Tankegången hör ihop med antika och medeltida idéer om människans fortplantning. I många av de modeller som stod till buds hittar man uppfattningen att män och kvinnor inte är varandras motsatser utan snarare punkter på en glidande skala, och att faktorer som fostrets läge i livmodern kunde leda till att en man fick kvinnliga eller en kvinna manliga drag.

Kungamakten belönade Nicola med olika ägor i Lincolnshire, men strax därefter gav den nye kungen Henrik III sheriffskapet, staden och, underförstått, borgen till sin farbror, greven av Salisbury. Nicola protesterade, och efter flera månader av politisk kamp lyckades hon också få behålla borg och stad. Hon var dock inte längre sheriff, och tillbringade mycket av resten av sitt liv med att motstå grevens försök att ta kontroll över Lincoln och dess borg.

År 1226 avsade hon sig sin position, och eftersom hon då var omkring 65 år, en mycket hög ålder under medeltiden, kan man misstänka att hon tyckte det var dags att dra sig tillbaka. Hon avled endast några år senare, och därmed slutar berättelsen om en av de få medeltida kvinnor som kunnat titulera sig sheriff.

STEFAN HÖGBERG

 

Källor

Balfour, David, “Nicolaa de la Haye”, i Reina Pennington (red.), Amazons to Fighter Pilots: A Biographical Dictionary of Military Women, Greenwood Press, Westport 2003

Bardsley, Sandy, Women’s Roles in the Middle Ages, Women’s Roles Through History, Greenwood Press, Westport 2007, s. 199-200

Berman, Constance H., “Gender at the Medieval Millennium”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

Cadden, Joan. Meanings of Sex Difference in the Middle Ages: Medicine, Science and Culture, Cambridge History of Medicine, Cambridge University Press, Cambridge 1993

LoPrete, Kimberly A., “Gendering Viragos: Medieval Perceptions of Powerful Women”, i Victims or Viragos?, Christine Meek och Catherine Lawless (red.), Studies on medieval and early modern women, 4, Four Courts Press, Dublin 2005

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *