Medeltida miniatyr med adelsdam bland mängder av soldater.

Finn ett fel? Nej, detta är Filippa av Hainault som för befäl i en miniatyr ur en handskrift från tidigt 1400-tal.

Filippa av Hainault är ett av de mest kända exemplen på kvinnliga medeltida härförare, men befann hon sig över huvud taget på slagfältet? Och spelar det någon roll?

Ta en titt på bilden till höger. För en modern betraktare är det nog en av de märkligare från medeltiden — två tungt rustade härar drabbar samman, men bakom en av soldaterna står en kvinna i finklänning. Hon sätter dessutom pekfingret i ryggen på soldaten, ungefär som om hon sa “upp med händerna!” Detta är Filippa av Hainault, och slaget som avbildas är det vid Neville’s Cross i norra England 1346.

Vad konstnären har velat visa är att de engelska trupperna besegrar de skotska, och att Englands drottning är där och för befäl. Detta är ett av de mer kända exemplen på medeltida kvinnliga härförare (det nämns till exempel i Marie-Louise Flembergs bok Filippa, som har recenserats på den här bloggen och handlar om vår Filippas barnbarns barn), men befann sig drottningen verkligen på slagfältet? Och en annan, kanske ännu mer intressant fråga — spelar det någon roll?

Seger mot alla odds

Miniatyren kommer ur en av de många handskrifter som bevarar Jean Froissarts (1337-1405) krönika om hundraårskriget mellan England och Frankrike. I korthet ser hans berättelse om slaget ut så här: skottarna, fransmännens allierade, bryter in i norra England. Kungen är i Frankrike och belägrar Calais, och han har tagit med sig det mesta av de engelska stridskrafterna dit. Drottning Filippa styr dock i hans frånvaro som ett av de många exempel vi har på medeltida hustrur som får ta över när maken är borta, och hon befaller att alla riddare som finns kvar i landet ska bege sig upp till Newcastle upon Tyne med sina följen av stridsfolk.

Filippa får ihop någonstans under 10 000 män mot skottarnas 20 000 — siffrorna är osäkra och antalet skottar kan vara överdrivet, men med tanke på att kungen tagit med sig en här till Frankrike verkar det troligt att Filippa befann sig i numerärt underläge. Drottningen utser dock fyra kyrkliga och fyra världsliga stormän till underbefälhavare, och så marscherar man iväg för att möta skottarna. Trots underläget slutar det blodiga slaget med engelsk seger; kungen av Skottland tas till fånga och många skotska stormän dödas eller följer sin kung in i fångenskapen.

I säkerhet i Newcastle

Filippa sägs alltså befinna sig på plats som härförare under slaget. Men den här berättelsen kommer ur den handskrift som idag finns i biblioteket i nordfranska Amiens och som flertalet experter anser vara en tidig version av krönikan. Froissart fortsatte att redigera texten under hela sitt liv, och på sin ålders höst skrev han den version som idag finns i Vatikanens bibliotek i Rom. Där spelar drottningen en delvis annorlunda roll.

I denna senare version är Filippa och hennes här på väg för att möta skottarna, och att drottningen är med gör underverk för engelsmännens stridsmoral. Vi ska komma ihåg att medeltidens människor såg en aura av helig övermänsklighet kring kungligheter. De ledande stormännen är däremot mindre förtjusta, för deras uppdrag blir svårare när de dels måste slå skottarna, dels garantera Filippas säkerhet. Den mentalitet som låter drottningen höja stridsmoralen skulle även göra det till en katastrof om hon dödades eller togs tillfånga. När fienden siktas övertalar stormännen Filippa att bege sig tillbaka till Newcastle, och trots att hon gärna hade stannat lyder hon deras råd och sätter sig i säkerhet.

Överbefälhavaren Filippa

Det finns fler versioner — i handskriften med beteckningen Besançon 864 håller drottningen till exempel brandtal inför trupperna innan hon på eget initiativ beger sig tillbaka till staden. Med “trupperna” bör då förstås de förnämsta riddarna; få medeltida drottningar skulle frivilligt ha närmat sig fotfolket. Dessa senare versioner är bitvis motstridiga i detaljerna, men de motsäger inte den första redogörelsen. Intrycket är snarare att Froissart lägger till mer information som gör det klart att drottningen befann sig i Newcastle när slaget tog sin början.

Men spelar det någon roll för hennes status som härförare? I själva verket är det sällan som vi har belägg för att förnäma kvinnliga befälhavare rent fysiskt befann sig på slagfältet — eller för den delen att förnäma manliga befälhavare gjorde det, som Megan McLaughlin har påpekat. Det verkar inte ha spelat någon roll. Det var Filippa som samlade hären, utsåg dess ledare och satte den i rörelse mot fienden. Hon räknades som vad vi idag skulle kalla för överbefälhavare, och efter slaget ansågs segern också vara hennes. It’s good to be the queen, som Mel Brooks kanske hade uttryckt saken.

 

Källor

Froissart, Jean, Chroniques, ms. Besançon 864, ed. Godfried Croenen, Peter Ainsworth och Inès Villela-Petit, The Online Froissart, aktuellt stycke i folio 146 r (https://www.hrionline.ac.uk/onlinefroissart/browsey.jsp?pb0=Bes-1_146r&img0=&GlobalMode=edition&img0=&pb0=Bes-1_145v&GlobalWord=0&div0=ms.f.transc.Bes-1&disp0=pb&panes=1&GlobalShf=, hämtad 2015-07-25)

McLaughlin, Megan, “The Woman Warrior: Gender, Warfare and Society in Medieval Europe”, Women’s Studies 1990:3/4

Nicholson, Helen, “Medieval Women: Warfare and Military Activity”, 1999 , hämtad 2014-09-02)

 

Färgfoto av kvinna i medeltida kläder.Vinjettbilden är “Another 12th Century Woman” av Hans Splinter
(CC BY-ND 2.0).

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *