Foto av ung kvinna med svärd

“Den välborna kvinnan” ville inte vara med och tornera, men de var tvungna att tjata… Foto: lesoleilfoncestock.

Det finns förvånansvärt många medeltida berättelser om kvinnor som deltar i tornerspel. I 1200-talets Tyskland skrevs en som möjligen kastar ljus över de olika verken. 

Före jul tittade vi på två medeltida diktverk om “kvinnornas tornerspel”. Ett var från 1100-talet och ett från 1200-talet, och båda lät tidens adelskvinnor drabba samman i just ett eget tornerspel. Författarnas syfte verkade vara att underhålla, men man kunde även ana ett allvar. Visar de här verken på en kulturell konfliktzon och olika idéer om vad kvinnor fick göra?

Det finns ett tredje verk om kvinnornas tornerspel. Det heter rätt och slätt “Kvinnotorneringen”, skrevs i 1200-talets Tyskland och verkar liksom de båda franska exemplen från före jul ha varit populärt i  förnäma kretsar. Det har dock en mer komplex handling än de franska bidragen, och handlingen kan ge oss ledtrådar till vad de här dikterna egentligen handlar om. Vi ska därför titta närmare på den, och eftersom det finns mycket att titta på fortsätter undersökningen nästa vecka.

Skillnaden mellan manlig och kvinnlig ära

Berättelsen börjar i en borg eller möjligen en befäst stad. Här bor fyrtio skickliga riddare, men dessa har givit sig av för att delta i fredsförhandlingar. Deras hustrur och borgens andra förnäma kvinnor umgås ute på en äng, och en av dem, “en kvinna som var djärv”, säger att det inte finns någon skillnad mellan manlig och kvinnlig ära. Kvinnor bör sträva efter berömmelse, precis som männen. “En kvinna som var vis” protesterar. Hon tycker inte att kvinnans ära har med berömmelse att göra, utan med att älska sin make och förbli lojal mot honom. Direkt får vi alltså en kontrast mellan en bild av kvinnan som passiv och en långt mer radikal uppfattning som säger att kvinnan kan och bör ge sig in på männens område.

Den djärva kvinnan svarar genom att föreslå en lek, men innan hon beskriver den måste de andra svära en ed att delta. Det gör de, och leken visar sig vara en tornering. Kvinnorna ska ta sina makars rustningar och hästar och rida dust mot varandra. Det är alltså fråga om den gren där två ryttare försöker fälla varandra från hästen med sin lansar, men kvinnorna ska inte rida under sina egna namn utan anta namnen hos manliga riddare som de vill associeras med.

För gammal för äktenskap, men inte för dust

Nu får en tredje kvinna, som bara identifieras som välboren, alltså av fin familj, kalla fötter. Hon invänder att goda hustrur inte gör sådant, att hon inte kan rida dust och att kvinnor hur som helst aldrig har tornerat. Hennes protest höjer konflikten och tar kanske upp invändningar som den medeltida publiken satt och tänkte på, men vi får också veta mer om denna välborna kvinna. Hennes far har inte tillräckligt mycket pengar för att förse henne med en hemgift, så hon har inte kunnat gifta sig, och nu är risken att hon blivit för gammal — enligt en version av berättelsen är hon zen iar oder me, tio år eller ännu mer, över den ålder där kvinnor vanligen gifte sig. Med tanke på hur tidigt kvinnor gifte sig innebär det förmodligen tjugofem, men i 1200-talets Tyskland är hennes situation ändå problematisk. Rent kulturellt förväntades man helt enkelt vara gift, och en ogift kvinna kunde få mycket låg status.

Den välborna kvinnan har dock inte bara problem med kulturella normer utan dras också in i torneringen mot sin vilja. Hon har trots allt svurit en bindande ed. Till skillnad från de andra kvinnorna väljer hon inte ett mansnamn från sin släkt, för hennes manliga släktingar är för fattiga för att tornera, utan lånar namn av hertig Walraben av Limburk, “den bäste riddaren under solen”. Förmodligen avses en verklig person, en viss hertig Walram som styrde Limburg mellan 1247 och 1279. Så börjar dusterna — och den välborna kvinnan sopar banan med de andra och vinner hela torneringen. De borde förmodligen ha låtit bli att reta upp henne alldeles innan kampen skulle börja.

Vad ska de fyrtio riddarna säga när de kommer hem? Ska den välborna, oslagbara kvinnan få ihop pengar till en hemgift, och inte minst, vad kan den här berättelsen avslöja om synen på manligt och kvinnligt under 1200-talet? Kom tillbaka nästa vecka för den spännande upplösningen!

 

Källor

Bardsley, Sandy, Women’s Roles in the Middle Ages, Women’s Roles Through History, Greenwood Press, Westport 2007

Westphal-Wihl, Sarah, “The Ladies’ Tournament: Marriage, Sex and Honor in Thirteenth-Century Germany”, Signs: Journal of Women in Culture and Society 14:2 (1989)

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *