Medeltida miniatyr av sittande adelsdamer, Christine de Pizan knäböjer framför drottningen

Christine de Pizan skänker debattinläggen om Romanen om rosen till drottning Isabella. Miniatyr ur Drottningens bok från omkring 1410-1414.

Efter makens död 1390 tog Christine de Pizan sin tillflykt till lärdom och diktkonst. Hon blev en framgångsrik författare och kunde knappast låta bli att ryta till mot kvinnofientlig litteratur.

I förra inlägget såg vi hur Christine de Pizan, dotter till den franske kungens hovastrolog, växte upp i Paris i slutet av 1300-talet. När gamle kungen dog förlorade fadern sitt stöd vid hovet. År 1387 avled även han, och tre år senare dog Christines make. Hon var nu en 26 år gammal änka utan inkomst, och hon hade tre barn, en mor och ett syskonbarn att försörja.

Att döma av vad Christine senare skrev följdes chocken efter makens död av depression, och inte blev det bättre av den rättsprocess som krävdes för att klara ut familjens affärer. Hennes far hade dock givit henne något som ytterst få kvinnor fick vid den här tiden: en grundlig utbildning som inkluderade latin, filosofi, historia och religion. Under de svåra åren i början av 1390-talet blev den lärda världen hennes tillflyktsort. Hon såg dock till att behålla sina kontakter vid hovet, något som underlättade när hon väl bestämde sig för att inte gifta om sig utan istället förtjäna sitt levebröd som författare.

Framgångsrik kvinnlig författare

I början skrev Christine kärlekslyrik som inte skiljde sig särskilt mycket från andras, även om den var präglad av hennes perspektiv som änka och sorgen efter maken. Snart följde bland annat så kallade dits, en sorts korta, berättande dikter. Hennes popularitet växte, och hon blev därmed något som var ovanligt i det medeltida samhället — en framgångsrik kvinnlig författare. Det var ofrånkomligt att hon skulle ha ett annat perspektiv än sin manliga motsvarigheter, särskilt då när det gällde det kvinnoförakt som litteraturen var full av.

År 1399 publicerar Christine Kärleksgudens brev, ett långt poem som utger sig för att vara ett officiellt uttalande av kärlekens gud. Denne vänder sig mot att män bedrar kvinnor, och ännu mer mot att de sedan talar illa om kvinnorna när de berättar om sina erövringar. Män borde om något försvara kvinnors heder. Ungefär samtidigt var hon på väg in i den första stora litterära debatten i Frankrikes historia, den som gällde Romanen om rosen.

Romanen i fråga är ett  berättande diktverk från 1200-talet om en man som söker efter sin älskade. Denna älskade symboliseras av en ros i en trädgård full av allegoriska figurer som försvarar hennes kyskhet. De första fyratusen stroferna var inte så kontroversiella, men sedan skrev en viss Jean de Meun en fortsättning på hela 17 000 strofer. Denna andra del är cynisk, och dess bild av kvinnor allt annat än positiv. När älskaren på slutet får tag på rosen beskriver de Meun i princip en våldtäkt.

Svar på tal

I Christines tid var Romanen om rosen redan en över hundra år gammal klassiker. Det var först när en präst vid namn de Montreuil skrev en avhandling som berömde verket som debatten flammade upp. Christine skrev ett brev till de Montreuil där hon argumenterade för att romanens språk var vulgärt, att den förtalade kvinnor och att slutet var ‘fruktansvärt och skamfullt’.

Detta tänkte inte de Montreuil acceptera, och så var striden igång. Prästen fick hjälp av högt uppsatta män vid hovet och inom kyrkan, men Christine fick ett kraftfullt stöd av kanslern för Paris universitet. Hennes debattkonst var nyskapande. Hon  analyserade hela spektrat av kvinnofientliga åsikter för att visa att de inte höll och hade inga problem att bita ifrån mot berömda män. Efter att den kunglige sekreteraren Gontier Col skrivit ett nedlåtande svar till henne kontrar hon med följande:

Efter att ni läst och noggrant studerat mitt brev, och eftersom er felaktiga ställning underminerats och fallit ihop på grund av sanningen, skrev ni i ett utbrott av otålighet ert andra, mer förolämpande brev där ni kritiserade mig som en medlem av det kvinnliga könet (som ni hävdar är överdrivet känslosamt av naturen) […].

Ord och inga visor, och dessutom med litterär finess — Col har på franska anklagat henne för att vara känslosam, passioné, och hon anklagar ironiskt honom för det liknande impacience, otålighet. Det är bland annat denna debatt som fått vissa historiker att kalla Christine för den första feministen.

Sista ordet

Christine fick på sätt och vis sista ordet i debatten. Hon lät nämligen binda in brevväxlingen och skänkte volymen till Frankrikes drottning, som rimligen höll med om att kvinnor inte var så förkastliga som Romanen om rosen påstod. Hennes mest kända verk låg dock fortfarande framför henne. Vi ska återkomma till det i det tredje och sista inlägget om Christine de Pizan.

 

Källor

Blamires, Alcuin, Karen Pratt och C.W. Marx, Woman Defamed and Woman Defended: An Anthology of Medieval Texts, Clarendon Press, Oxford 1992

Krueger, Roberta, “Towards Feminism: Christine de Pizan, Female Advocacy, and Women’s Textual Communities in the Late Middle Ages and Beyond”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

‘Christine de Pizan’ på franskspråkiga Wikipedia (https://fr.wikipedia.org/wiki/Christine_de_Pisan), hämtad 2014-09-26

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *