Christine de Pizan hade givit sig in på manligt territorium, men det var inte lätt att korsa genusgränser under senmedeltiden. Ur en kris föddes hennes mest kända verk.

I det första och det andra inlägget om Christine de Pizan såg vi hur Christine fick en gedigen utbildning av sin far, den franske kungens hovastrolog. Efter faderns och makens död behövde hon hitta ett sätt att försörja sin familj i det sena 1300-talets Paris, och utbildningen, kontakterna vid hovet och inte minst hennes egen talang lät henne slå igenom som författare. En tämligen produktiv sådan, för övrigt — under perioden 1399-1405 skrev hon inte mindre än femton böcker.

Medeltida miniatyr visar kvinnor som diskuterar och bygger en mur

Miniatyr ur Boken om kvinnornas stad — till vänster diskuterar Christine med Förnuft, Rättrådighet och Rättvisa, och till höger murar man upp kvinnostaden. 1400-tal.

Christines perspektiv skiljde sig från det hos manliga författare. Detta ledde henne in i debatten kring Romanen om rosen, ett kvinnoförnedrande diktverk från 1200-talet. Debatten ökade hennes berömmelse. Över de följande åren skrev hon flera viktiga verk för kungafamiljen och hertigarna av Burgund, bland annat en biografi över Karl V, hennes fars gamle välgörare. I början av sin karriär hade hon helst skrivit på vers, men under den här perioden övergav hon allt mer poesi till förmån för prosa.

Manligt och kvinnlig

En hel del självbiografiskt material finns insprängt i Christines olika texter, och sätter man samman det visar det på en motsägelsefull situation. Senmedeltiden lade stor vikt vid att definiera och upprätthålla manligt och kvinnligt — kom ihåg att Jeanne d’Arc några decennier senare skulle dömas till döden bland annat för att hon gått klädd i manskläder — vilket innebar att kulturen erbjöd två skarpt avgränsade kategorier, en högt och en mindre högt värderad. Christine hade fötts in i den senare men i mångt och mycket givit sig in på männens territorium. Hon ledde själv sitt hushåll i egenskap av änka, hade en utbildning som få andra samtida kvinnor och höll sig inte lugn och stilla i hemmet utan debatterade ute i det offentliga. I Boken om lyckans förändring från 1403 beskriver hon hur hon fick styrka under svårigheterna efter makens död, och hur hennes röst blev mörkare så att hon, som hon skriver, ‘kände att [hon] blivit en verklig man’. Men att få den status som ‘en verklig man’ hade var till syvende och sist inte möjligt för en kvinna i början av 1400-talet.

Det är svårt att veta hur mycket en skönlitterär författare lägger till och drar ifrån den verklighet hon upplever, särskilt när hennes texter skrevs i ett för oss främmande samhälle, så vi får ta den här bilden med en nypa salt. Det verkar dock som om Christine till sist drabbas av en kris. Ur den föds hennes viktigaste verk, Boken om kvinnornas stad (1405).

Kris och reaktion

Enligt denna bok, den enda källa som vi har, var det Christines läsning av Matheolus klagan som utlöste krisen. Denna text är en ilsken argumentation mot äktenskap från 1370-talet och säger att giftermål är en katastrof för män på grund av kvinnornas många och allvarliga fel. Christine beskriver hur hon bedrövad satt i sitt arbetsrum och tänkte att om alla stora filosofer är så negativa till kvinnor så måste de väl ha rätt.

Som en sprutande fontän kom en serie auktoriteter för mig, den ene efter den andre, tillsammans med deras åsikter i ämnet. Och jag bestämde mig till sist för att Gud skapat en vedervärdig varelse när Han gjorde kvinnan […].

Christine fylls av självförakt och önskar att hon fötts som man. Motreaktionen förkroppsligas i boken som tre allegoriska karaktärer, Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa. Dessa gör entré, talar Christine till rätta och säger åt henne att försvara alla kvinnor mot århundraden av lögn och förtal. Hon ska skapa en kvinnornas stad, en tillflykt med starka, lättförsvarade murar.

Kvinnornas stad

Det gör Christine också. Boken om kvinnornas stad innehåller över hundra exempel på berömda kvinnor hämtade från antiken, Bibeln och den senare historien. Med hjälp av dessa bygger hon upp ett kraftfullt argument för kvinnan. Likt en jurist som motbevisar anklagspunkt efter anklagspunkt genom överväldigande bevis tar hon upp kvinnors intellektuella och konstnärliga förmåga liksom deras ihärdighet, påhittighet och styrka. Kvinnor visar sig till sist vara lika bra som män. Eller bättre.

Med tanke på denna bloggs titel bör nämnas att Christine även diskuterar kvinnliga krigare i Boken om kvinnornas stad. Om inte furstinnor och drottningar fört krig i sina makars frånvaro, säger hon, hade inte något manligt herravälde varit möjligt. Kvinnor griper dock bara till vapen i nödfall.

Den första feministen?

Medeltida miniatyr av kvinna som läser för sin son

Christine de Pizan undervisar sin son, Jean de Castel. Manuskriptillustration från omkring 1413.

Boken om kvinnornas stad skulle bli Christines mest kända bok, men hon publicerade ytterligare tolv verk medan åren gick och hennes barn växte upp. Familjen upprätthöll sina kontakter med hovet, vilket ledde till att den drogs in i politisk turbulens under de följande decennierna.

Det sista verket kom 1429 och var en hyllning till Jeanne d’Arc, som just gjort entré på det hundraåriga krigets slagfält. Inte långt därefter, förmodligen ett par år före sin sjuttioårsdag, avled den första feministen — om vi nu kan kalla henne för det när hon slutade sina dagar fyra och ett halvt århundrade år innan ordet började användas. Hennes böcker föreslår inte genomgripande sociala och politiska förändringar, men ingen kan förneka att Christine de Pizan arbetade hårt för att ändra sin samtids syn på kvinnor. Kanske var hon helt enkelt före sin tid.

 

Källor

Blamires, Alcuin, Karen Pratt och C.W. Marx, Woman Defamed and Woman Defended: An Anthology of Medieval Texts, Clarendon Press, Oxford 1992

Kuhn, Annette, “Das Schwert in der Hand der Frauen”, i Schwert in Frauenhand: Weibliche Bewaffnung, Gabriele Frohnhaus, Barbara Grotkamp-Schepers och Renate Philipp (red.), Deutsches Klingenmuseum Solingen, Solingen 1999

Krueger, Roberta, “Towards Feminism: Christine de Pizan, Female Advocacy, and Women’s Textual Communities in the Late Middle Ages and Beyond”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *