Chrodechild -- nunna och upprorsledare av kungligt blod.

Francis William Topham avsåg att måla Isabella ur Shakespeares pjäs Lika för lika, men frågan är om han inte även fångade Chrodechild.

Biskop Gregorius fick oväntat besök — en ung, arg nunna av kungligt blod, fast besluten att lära sin abbedissa veta hut.

Det var en regnig kväll i början av mars. Året var 589, platsen den frankiska staden Tours. Staden hade förfallit sedan Roms välde bröt samman ett drygt århundrade tidigare, men ännu trängde husen ihop sig kring biskopspalatset. Där satt gamle biskop Gregorius. Vi vet inte vad han gjorde just denna kväll, men kanske arbetade han på den krönika där han snart skulle skriva ner det som var på väg att utspela sig.

Chrodechild — nunna och upprorsledare

Någon sorts tumult hördes nedifrån porten. Så kom en tjänare och berättade att drygt fyrtio nunnor från Det heliga korsets kloster i Poitiers hade anlänt och att deras ledare ville träffa honom. En ung nunna visades in. Att döma av hennes leriga kläder hade hon vandrat mycket långt i mycket dåligt väder. Det hade inte förtagit något av hennes energi. Hon presenterade sig som Chrodechild och framförde enligt krönikan sitt ärende på det här sättet:

Helige präst, jag ber att du gör dig omaket att beskydda dessa flickor som har förödmjukats svårt av abbedissan i Poitiers, och att du ger dem att äta. Jag ska till våra kungliga släktingar för att avslöja våra lidanden för dem. Jag kommer tillbaka!

“Jag kommer tillbaka” uttalades visserligen på latin, men det kan ändå noteras att Chrodechild använde frasen 1402 år före Schwarzenegger.

Oacceptabelt att dela badrum

Det heliga korsets kloster i Poitiers hade grundats år 552 av den tidigare drottningen Radegund. För två år sedan hade hon avlidit, och hennes efterträdare som abbedissa blev en viss Leubovera. Snart uppstod en allvarlig konflikt mellan abbedissan och två nunnor av kungligt blod, Chrodechild och hennes kusin Basina. Det merovingiska kungahuset kontrollerade samtliga frankiska riken, och dessa kungadöttrar var väl medvetna om sin ställning som merovinger. De hade kunnat gå med på att lyda Radegund, som själv tillhörde släkten, men den lågättade Leubovera? Kvaliteten på maten och kläderna i klostret ansågs också oacceptabel, för att inte tala om att de fick dela badrum med andra.

Grundproblemet, och här följer jag Dick Harrisons analys, kan i själva verket ha varit att Leubovera och de två prinsessorna hade mycket olika bilder av vad ett kloster var. Leubovera såg det som ett religiöst centrum. Kungadöttrarna verkar däremot ha betraktat det som en politisk plattform för kungadöttrar, och de hade inte alldeles fel. Detta var en tid när den centrala kyrkan knappt utövade något inflytande över klostren, som vanligen grundats av lokala aristokrater. Döttrar i aristokratiska familjer kunde stärka släktens position genom äktenskapsallianser, men också genom att bli ledare för rika och mäktiga kloster, något som innebar större självständighet än livet som maka.

Kanske var det en sådan ledarkarriär som Chrodechild och Basina sett framför sig när de först trädde in genom Det heliga korsets portar. Nu behandlades de istället som simpla nunnor. Två år efter Leuboveras tillträde var måttet rågat, och de två kusinerna ledde drygt fyrtio andra yngre nunnor i ett väpnat uppror. En biskop som kallats in för att tala dem till rätta vräktes omkull, och nunnorna trampade tvärs över honom på sin väg ut ur klostret. Folket i gårdarna kring Poitiers verkar ha blivit livrädda för denna skara av våldsamma nunnor, och ingen gav dem mat, husrum eller hästar. Istället fick man vandra till fots de dryga hundra kilometerna till Tours, och regnet föll så kraftigt att vägarna översvämmades.

Prata väder

När biskop Gregorius fått allt detta någorlunda klart för sig försökte han tala Chrodechild till rätta. Han erbjöd sig att följa med henne tillbaka till Poitiers och hjälpa henne att komma till tals med biskopen där, så att det hela kunde lösas utan mer våld. Chrodechild svarar “Aldrig, vi ska vända oss till kungarna”, och efter en hetsig diskussion hotar Gregorius att utesluta henne ur kyrkans gemenskap om hon inte lyder. Det bryr sig Chrodechild inte om.

Då börjar Gregorius prata väder. Visst kunde Chrodechild resa till det kungliga hovet uppe i Orléans, men det såg ju inte ut som om regnet skulle upphöra på ett tag… Vore det inte bättre att vänta i Tours över våren? Chrodechild, som i flera dagar vadat längs översvämmade vägar, höll med.

Kunglig hjälp

Om Gregorius hoppats att övertyga henne över de följande månaderna upptäckte han dock att den kungliga nunnan hade en vilja av stål. I början av sommaren genomförde hon resan till Orléans och talade med sin farbror Guntram, kungen av Burgund. Han gav henne flera gåvor och lovade att han skulle låta sina egna biskopar undersöka saken. Chrodechild återvände triumferande till de andra nunnorna i Tours.

Det var när Guntrams biskopar uteblev som Chrodechild och Basina började rekrytera soldater. Innevånarna i Poitiers började snart ana att de låg illa till. Detta ska vi återvända till i nästa inlägg.

 

Källor

Gregorius av Tours, Libri Historiarum, The Latin Library, citat ur bok IX, kapitel 39 (https://www.thelatinlibrary.com/gregorytours.html, hämtad 2016-09-04)

Harrison, Dick, The Age of Abbesses and Queens: Gender and Political Culture in Early Medieval Europe, Nordic Academic Press, Lund 1998, s. 154-169

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *