Målning av Jeanne d'Arc i strid.

Jules Eugène Lenepveu väggmålning i Panthéon från slutet av 1880-talet är kanske det konstverk som bäst illustrerar Christine de Pizans dikt om Jeanne d’Arc. Foto: Tijmen Stam (CC BY-SA 2.5).

Jeanne d’Arcs bragder inspirerade författaren Christine de Pizan till en hyllningsdikt — kanske den enda bevarade text där en kvinnlig normbrytare kommenterar en annan, samtida normbrytare.

Den här bloggen har tittat på en hel del medeltida kvinnliga normbrytare vid det här laget. Vi har också kikat på hur män reagerade när kvinnor gav sig in på vad som ansågs vara manligt område (eller åtminstone ett sätt som män reagerade på). Däremot har vi aldrig varit inne på hur andra kvinnor kan tänkas ha reagerat. Det beror på att källorna knappt säger något om detta, men det finns ett lysande undantag — när en av medeltidens främsta kvinnliga författare skriver en hyllningsdikt till en av de främsta kvinnliga ledarna.

Flykten från Paris

Sommaren 1429 var Christine de Pizan sextiofem år, en mycket hög ålder på medeltiden. Det var nästan tre decennier sedan hon etablerat sig som en av Frankrikes främsta författare och gått till angrepp mot det kvinnoförakt som florerat i lärda kretsar sedan antiken, sedan hon försökt att som en slags kvinnornas advokat motbevisa män som hävdade att kvinnor var svaga, dumma och opålitliga. Resultatet hade bland annat blivit den första franska litteraturdebatten och boken Kvinnostaden, som vissa kallar för ett av de första feministiska verken i världslitteraturen.

Det var också elva år sedan hon flytt från sitt hem i Paris. När det hundraåriga kriget nådde staden i form av den burgundiska hären blev det alltför farligt för anhängare av den franska kungafamiljen att stanna kvar, och Christine sökte skydd i ett kloster. Troligen låg detta i Poissy, 25 kilometer nordväst om Paris. Kriget böljade vidare, engelsmän och burgunder firade stora triumfer, och Christines egen sida såg ut att vara nära total kollaps.

Fram till våren 1429, vill säga. Då började mer glädjande nyheter strömma in söderifrån. En viss jungfru Jeanne sades ha kommit till den franske tronföljaren och sagt sig vara sänd av Gud för att rädda Frankrike. Jungfrun hade dessutom bevisat detta genom att befria den belägrade staden Orléans och föra tronföljaren till Reims där han kunde krönas till kung. Nu var konungen, jungfrun och deras soldater på väg norrut för att befria Paris.

“Sången om Jeanne d’Arc”

Den som läst inläggen om Jeanne d’Arc på den här bloggen vet att Paris skulle förbli i engelska händer länge än. Christine hade dock i åratal argumenterat för att kvinnor var minst lika bra som män, och här kom rena rama beviset. Jungfru Jeanne hade gjort vad ingen annan klarat. Det är alltså inte märkligt att Christine i slutet av juli satte sig ner och skrev vad som skulle bli hennes sista dikt, den text som gått till historien som “Sången om Jeanne d’Arc”.

Diktens huvudpoäng är att Gud sett till så att “solen började skina igen år 1429”, som Christine uttrycker det, och Jeanne är central i detta. Befrielsen av Orléans, kröningen i Reims och det faktum att engelsmän och burgunder drivits tillbaka beror på en exceptionell kvinna som ändå är representativ för alla kvinnor, en som överträffat hjältar från både Gamla testamentet och antikens litteratur — Moses, Joshua, Ester, Judit, Herkules och Akilles får alla stryka på foten. Här följer ett smakprov från stroferna 35 och 36:

En ung flicka på sexton år
(är det inte övernaturligt?)
som inte finner vapen tunga —
snarare verkar hon växt upp
med dem, så stark och uthållig som hon är!
Och framför henne flyr
fienderna, ingen kan stå emot
Hon gör detta inför allas ögon,

befriar Frankrike från dem,
återtar slott och städer
Aldrig har någon haft sådan kraft,
vare sig hundra eller tusen män!
Och för våra djärva och skickliga soldater
är hon den främsta härförarinnan
[…]

Impopulära åsikter

I slutet medger Christine att alla inte kommer att tycka om hennes patriotiska åsikter — det kunde man lugnt säga; stora delar av den franska samhällstoppen hade vid det här laget gått över till den engelska sidan — men hon hoppas ändå att alla fransmän kommer att vara lojala mot den rättmätige konungen. Den hyllade författaren de Pizan är kanske inte så representativ för sin tids franska kvinnor, men det är ändå intressant att ha en bevarad text där en kvinnlig normbrytare uttrycker sig om en annan från samma tid. Det finns inga uppgifter om att den åldrade författaren och den unga ledaren någonsin träffades, men dikten tycks ha fått snabb spridning, och det är troligt att Jeanne hörde den reciteras.

När “Sången om Jeanne d’Arc” reciterades hade både Christine och Jeanne ungefär ett år kvar att leva. Christine avled förmodligen av ålderdomssvaghet i Poissy, och även om vi inte vet exakt när detta inträffade bör det inte ha varit så långt före den majdag då Jeannes fiender brände henne på bål i Rouen.

 

Källor

Blamires, Alcuin, Karen Pratt och C.W. Marx, Woman Defamed and Woman Defended: An Anthology of Medieval Texts, Clarendon Press, Oxford 1992

de Pizan, Christine, Ditié de Jehanne d’Arc, ed. Angus J. Kennedy och Kenneth Varty, Medium Ævum Monographs New Series, del 9, Society for the Study of Mediæval Languages and Literature, Oxford 1977

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *