Belägringen av Lissabon 1147 av Roque Gameiro.

En medeltida belägring — dock inte den av Ancona 1172, utan Lissabon 1147 som konstnären Roque Gameiro (1864-1935) föreställde sig det hela.

Alruda giftes bort av politiska skäl, men blev en ryktbar härskare vars list skulle rädda staden Ancona. 

Med tanke på ämnet för de senaste inläggen vänder vi oss den här gången mot en kvinna som segrade på slagfältet utan att spilla en droppe blod. Hon levde i Italien, ett land som utmärker sig när det gäller kvinnliga medeltida härförare. Det är här vi hittar Matilda av Toscana, Sikelgaita av Salerno och, inte minst, grevinnan Alruda Frangipane.

Det var troligen omkring 1125 som Alruda föddes in i den mäktiga familjen Frangipane i Rom. Som andra aristokrater var frangipanerna inblandade i tidens komplicerade politiska förvecklingar, och deras lojalitet låg hos påven. Aristokrater längre från Rom var inte alls lika trogna kyrkan, men i kretsen kring påven fanns en plan för att komma till rätta med det problemet — att gifta in medlemmar av lojala familjer i de aristokratiska släkter som levde i andra delar av Italien. Greve Rainier Cavalconte var herre till staden Bertinoro på Italiens nordöstra kust, vilket gjorde honom till vasall till ärkebiskopen av Ravenna, och i början av 1140-talet meddelade ärkebiskopen att om Rainier ville behålla sin förläning så skulle han gifta sig med en Frangipane. På det viset blev Alruda år 1142 grevinna av Bertinoro. Som vanligt när det gäller medeltida aristokratiska giftermål är det osäkert om någon frågade vad hon själv tyckte om saken.

“Familjeföretag” med kvinnlig regent

Rainier avled redan två år efter giftermålet. Alruda hade då hunnit föda en son, och därmed är vi inne på den mekanism som nästan alltid dyker upp när man diskuterar medeltidens mäktiga kvinnor: hustrun som stand-in för en försvunnen make. Fanns det en son vid faderns frånfälle så skulle han ärva det “familjeföretag” som den aristokratiska familjen jämförts med, men här fanns ingen samhällelig institution som kunde gå in och bevaka sonens rättigheter tills han blev myndig. Däremot fanns gott om andra mäktiga familjer som gärna skulle lägga arvet till sina egna ägor. Problemet kunde lösas på olika sätt, men påfallande ofta fick modern, den enda kvarvarande myndiga representanten för “familjeföretaget”, ta över fram tills att sonen blev myndig.

Detta gjorde Alruda med stor framgång, och hennes hov blev berömt för sin prakt. Faktum är att hon fortsatte styra långt efter sonens myndighetsdag, vilket tyder på att något hände honom. Där har er bloggare dock inte kunnat hitta några detaljer.

Det var nu inte bara lokala adelsfamiljer som slogs om Italien. Det bysantinska kejsardömet hade styrt områden på halvön sedan 500-talet, då kejsar Justinianus skickat ut sina härar i ett försök att återskapa det romerska imperiet. Stora delar av hans erövringar hade gått förlorade, men från 1155 gjorde kejsaren Manuel Komnenos ett försök att vända utvecklingen. Hans planer komplicerades av att även de tyska kejsarna, som styrt delar av Italien sedan Karl den Stores erövringar omkring år 800, kastade lystna blickar söderut. Samma år som Manuel satte sina planer i verket besteg en ny, ambitiös kejsare tronen i Tyskland. Han skulle bli känd som Fredrik Barbarossa, “Rödskägg”.

Kejsaren anfaller

För att göra en lång historia kort misslyckades Manuels planer. Hamnstaden Ancona söder om Bertinoro erkände dock kejsarens överhöghet, och blev nu bysantinernas bas i Italien. Därifrån motverkade Manuel Fredriks planer på att anektera halvön. Hans främsta medel var att skicka pengar, specialister och trupper till sin fiendes fiender, det vill säga Italiens lokala makthavare. En av dem var Alruda, som kom väl överens med kejsaren. År 1170 gifte hon bort sin släkting Oddone med Manuels systerdotter Eudokia.

Det undgick förstås inte Barbarossa att bysantinerna använde Ancona för att sabotera hans planer. År 1172 lät han belägra staden, ett led i förberedelserna för en tysk invasion av Italien. Det är här som Alruda gör sin entré i militärhistorien.

Grevinna och härförare

Belägringen av Ancona blev långvarig. Republiken Venedig gick in på Fredriks sida med en sjöblockad av stadens hamn, men Alruda och härskaren i den närbelägna staden Ferrara bestämde sig för att undsätta de belägrade. Grevinnan, som nu måste närmat sig femtioårsåldern, red ut i spetsen för Bertinoros riddare och fotfolk precis som en manlig härskare skulle ha gjort. Vid Rimini sammanstrålade man med Ferraras tunga ryttare. Alruda ska ha talat till trupperna — med tanke på att mikrofonen ännu inte uppfunnits var det förmodligen de fåtaliga riddarna som hon vände sig till — och sedan påbörjade man en nattlig marsch mot fienden.

Alruda hade fått en idé, eller kanske läst sig till ett knep som även nämns i källor från antiken. Hon lät varje soldat fästa två eller tre facklor vid sin lans, och beordrade dem sedan att marschera genom mörkret i vid formation för att ge intryck av att en mycket större armé närmade sig. Tricket fungerade. Den tyska befälhavaren trodde att han var på väg att hamna i underläge. Han ville inte riskera strid under sådana förutsättningar, utan beordrade sina män att bryta belägringen.

Den oblodiga upplösningen av dramat blev en viktig seger för påvedömet och den bysantinske kejsaren, och ett bevis på att italienska städer trots allt kunde sätta sig upp mot Barbarossa. Händelserna vid Aucona är dock det sista vi hör om Alruda. Med tanke på att femtio år var en hög ålder under medeltiden är det möjligt att hon avled en kort tid efter fälttåget.

STEFAN HÖGBERG

Källor

Allaire, Gloria, “Alruda Frangipani”, i Reina Pennington (red.), Amazons to Fighter Pilots: A Biographical Dictionary of Military Women, Greenwood Press, Westport 2003

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *