Antika filosofer uttalade sig för kvinnliga krigare, vilket drog in medeltidens lärde i oväntade debatter.

Teckning av Jeanne d'Arc till häst

Kvinnliga krigare: en fråga om motion eller en fara för hemmet? Illustrationen från 1505 visar Jeanne d’Arc till häst.

Denna blogg brukade ha en anonym del som hette ”Vad säger källorna?” Eftersom få har läst de inläggen återpubliceras de i den riktiga bloggen vissa veckor under våren 2017, och idag är vi framme vid 1200-talets diskussion om kvinnliga krigare.

Under högmedeltiden drog genom Europa en intellektuell strömning som idag kallas skolastiken. Den var ett sätt att försöka diskutera sig fram till förståelse för skapelsen, ofta genom att ställa upp argument för och emot ett visst påstående. Framemot andra hälften av 1200-talet hade de lärde fått ett något knivigt problem att pröva sin skolastik på – borde kvinnor tillåtas att gå i strid?

Det var Aristoteles som fört upp frågan på dagordningen. Den antike filosofen hade nästan helt fallit i glömska i den latinska världen efter att det västromerska imperiets kollaps satt stop för undervisning i grekiska, men i den islamska världen läste man honom i arabisk översättning. Från 1100-talet gjordes till sist översättningar till latin, och i den tappningen av verket Politiken (översatt omkring 1260) kunde man läsa att “…[Sokrates] tycker verkligen att kvinnor bör delta i både krig och utbildning tillsammans med stadens män”.

Kvinnor och utbildning? Krig? Det rimmade inte vidare väl med tidens uppfattningar, men å andra sidan var Aristoteles en tung auktoritet även när han citerade Sokrates (eller snarare Platon, som skrivit de verk där Sokrates uttalar sig). Skolastikernas tilltro till auktoriteter var mycket stor. Vad göra?

Egidio och Bartolomeus diskuterar kvinnliga krigare

Två lärda italienska kyrkomän, Egidio av Colonna och Bartolomeus av Lucca, tog upp den kastade handsken. Som goda skolastiker ställde de upp argument för och emot kvinnliga krigare. Vi ska inte gå igenom deras texter i detalj, utan istället presentera dessa argument – det ger en fascinerande inblick i högmedeltidens tankevärld.

Argument för kvinnliga krigare
  1. Hökarnas och örnarnas honor är högst stridbara. Fåglar och människor ingår båda i den naturliga ordningen, så vad som gäller den ena kan också gälla den andra.
  2. Det är nyttigt med motion. Kvinnor mår bättre av att träna, och militär träning är utmärkt för hälsan.
  3. Det finns goda historiska exempel. Amasonerna gick till exempel i strid titt som tätt.
Argument mot kvinnliga krigare
  1. Hökar, örnar och andra djur behöver inte sköta ett hushåll, men det behöver människan, och den uppgiften faller på kvinnans lott. Därför kan hon inte ge sig ut i krig.
  2. Kvinnor kan inte slåss – de är för svaga och dumma, och har fel temperament. Frågan är om de inte är byggda så just för att de inte ska lockas bort från hem och barn.
  3. Kvinnor kan inte ingå i en här eftersom de då skulle utsätta de manliga soldaterna för sexuella frestelser. Naturen har givit kvinnan skam, lång klädsel, vigselringar och underkastelse just för att förhindra sådant, och det går ju inte ihop med en krigares fri- och rättigheter.

Till sist kommer både Egidio och Bartolomeus fram till att kvinnor måste hållas borta från hären. Med tanke på att det gäller två högmedeltida kyrkomän är slutsatsen kanske inte helt förvånande.

Skärpta normer under högmedeltiden?

Porträtt av kvinnlig soldat

Dagens kvinnliga soldater möter samma motargument som var aktuella för åttahundra år sedan. Foto: Esercito Italiano (italienska armén) (CC BY 2.5).

Det finns flera intressanta aspekter av denna skolastiska tankeövning. De positiva argumenten skulle knappast användas idag, men de negativa har med andra formuleringar dykt upp även i dagens debatt om kvinnliga soldater. Notera också under vilken tid Egidio och Bartolomeus känner att de behöver plocka upp pennan för att motbevisa tanken på kvinnliga krigare. Det är kanske inte bara Aristoteles tyngd som auktoritet som spökar, för det var inte bara de mytiska amasonerna man kunde peka på som föregångare. Högst verkliga stridande kvinnor skymtar fram i medeltida källor.

Enligt historikern Megan McLaughlin såg den tidiga medeltiden kvinnliga krigare som ovanligt, men inte onormalt. Högmedeltiden såg dock en skärpning av samhällets normer, och 1200-talets lärde blir ibland förfärade över vad tidigare generationers kvinnor har haft för sig. Ett exempel är Richilde av Hainaut, som stred och togs tillfånga under slaget vid Cassel 1071. Samtida skribenter rapporterade detta utan omsvep, men en krönikör från Egidios och Bartolomeus tid tvåhundra år senare tycks ha känt ett behov att förklara varför Richilde befann sig på slagfältet. Han skriver att hon var där för att utöva svartkonst, att kasta magiskt pulver på fienden.

Huruvida samhällets normer skärptes under senare delen av medeltiden är nu en komplicerad fråga. Under 1970-talet sades att kvinnor haft det ganska bra under tidig medeltid för att sedan få sin tillvaro allt mer begränsad, men den enkla bilden har övergivits. Debatten fortsätter. Mycket talar dock för att det åtminstone på vissa områden kommit hårdare regler att förhålla sig till under 1200-talet. Brott mot dem måste vara ett tecken på ondska, och om en äldre auktoritet uttalade sig mot dem måste saken utredas — och biläggas.

STEFAN HÖGBERG

 

Källor

Blythe, James, “Women in the Military: Scholastic Arguments and Medieval Images of Female Warriors”, History of Political Thought, 2001:2

McLaughlin, Megan, “The Woman Warrior: Gender, Warfare and Society in Medieval Europe”, Women’s Studies 1990:3/4, s. 200

Nicholson, Helen, “Women on the Third Crusade”, Journal of Medieval History 1997:4, s. 343-344

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *