"Lady Godiva". Olja på duk, Edmund Blair Leighton 1892.

Lady Godiva får skäll i Edmund Blair Leightons målning från 1892.

Varför står det så lite om kvinnor i skolans historieböcker? Kanske för att kvinnor inte accepteras som historiska aktörer.

Det finns ett fenomen som jag sett så ofta i böcker om medeltiden att det förtjänar ett blogginlägg. Kanske förklarar det varför kvinnor så sällan nämns i skolans historieböcker — en undersökning visade ju att endast 13% av namngivna personer i dessa böcker är kvinnor, och att andelen minskar i kapitel om 1900-talet. Låt mig förklara vad jag menar genom tre exempel.

Jungfrun som skulle äta fint

Vi börjar med den norske historikern och författaren Tore Skeies bok Jungfrun från Norge, som kom på svenska 2014. Jag har recenserat den tidigare på den här bloggen, och invände redan då: när jungfrun, hertiginnan Ingeborg Håkonsdotter (1301-1361), väl dyker upp i slutet av boken är det inte en Ingeborg som känns igen från källorna. Detta är kvinnan som ledde förmyndarregeringarna i Sverige och Norge i väntan på att hennes kunglige son Magnus skulle bli myndig, utfärdade mängder av beslutsdokument i sitt och Magnus namn och hamnade i en våldsam konflikt med resten av det svenska riksrådet, inte minst genom sitt försök att erövra delar av Danmark.

I Skeies bok karaktäriseras hon istället med orden att hon uppfostrats till att ”äta lite och fint i små delikata portioner, att inte bli berusad, att tala lågmält och behärskat”, och visa upp sig ”i sina bästa kläder i offentliga sammanhang” (s. 275-276). Vem stod då för alla beslut och konflikter? Jo, förklarar Skeie, det var hennes älskare, den halländske riddaren Knut Porse, som fattade alla beslut. Ingeborg var mest en galjonsfigur.

Ett hemligt militärt geni?

Vidare till Matilda av Toscana (1046-1115), den norditalienska adelsdam som i egenskap av enda arvinge tog ledningen över det mäktiga huset Canossa. Huset var en av påvedömets viktigaste allierade, och när påven med början under 1070-talet drabbade samman med den tysk-romerske kejsaren bistod Matilda med diplomati, propaganda och den militära makt som hennes familj byggt upp.

Källorna talar om hur Matilda själv stod för det framgångsrika militära ledarskapet och mot slutet av kriget även förde befäl på slagfältet. Detta har dock inte accepterats, utan historiker har givit sig ut på jakt efter ett manligt militärt geni som kunnat ligga bakom de många segrarna. Ett namn som ofta nämnts är greve Arduino av Palude. Han omtalas vid Matildas hov från 1101, och dyker upp som härens ledare 1116, året efter hennes död.

Till sist har vi Introduction to Medieval Europe, 300-1500, en lärobok för högskolestudenter som kom ut första gången 2002 och i ny, omarbetad upplaga 2014. I versionen från 2014 läser vi på sidan 146-147, i delen om högmedeltiden, följande:

Det är sant att aristokratiska kvinnor genom slumpens spel fick stor makt, särskilt som drottningar eller drottningregenter för minderåriga prinsar, men även i denna senare situation var det nästan alltid män som drog i trådarna.

Bevis saknas

Problemet med samtliga dessa exempel är att antagandena inte har någon täckning i källorna. I Ingeborgs fall finns mig veterligen inte en rad i brev eller krönikor som tyder på att Knut Porse kontrollerade henne, och att hon som hertiginna stod skyhögt över den enkle riddaren Porse gör inte påståendet mer övertygande. I Matildas fall nämns greve Arduino först i dokument från 1101, då Matildas trupper redan stridit i nästan tre decennier, och det faktum att han fortfarande var i livet 1122 och kanske även 1138 tyder på att han måste varit mycket ung eller ännu inte född när kriget mellan påve och kejsare tog sin början.

Lärobokens uttalande att styrande kvinnor i hela det medeltida Europa “nästan alltid” kontrollerades av män under hela högmedeltiden är ett oerhört starkt påstående. Sådana kräver oerhört starka bevis, men författarna erbjuder inga. Vi känner till mängder av mäktiga medeltida kvinnor, mest adelshustrur och -mödrar som tog över ansvaret för familjen när det manliga släktöverhuvudet försvann ur bilden, och säkert kan man här och där belägga att en karl fanns med i bakgrunden — men nästan alltid?

Kan kvinnor vara historiska aktörer?

Om källorna nu inte antyder att Ingeborg, Matilda och nästan alla högmedeltida kvinnliga makthavare styrdes av män återstår bara slutsatsen att historiker drivits av en egen uppfattning: att kvinnor aldrig kan vara historiska aktörer. Detta är inte en medeltida uppfattning. Medeltiden var nog så kvinnofientlig, men samtidigt levde man i ett osäkert och våldsamt samhälle där familjen kunde gå under om inte dess kvinnliga medlemmar bidrog till överlevnaden. Övertygelsen att män hör hemma i det offentliga och kvinnor i det privata kommer snarare från det mer strukturerade Europa som existerade under århundradena efter medeltidens slut.

Om de medeltida exemplen ovan säger något om historieskrivning i stort är det inte märkligt att kvinnor saknas i läroböckerna. När källorna säger att kvinnor var historiska aktörer säger vissa historiker att källorna har fel — så det så.

STEFAN HÖGBERG

 

Källor

Bennett, Judith M. och Ruth Mazo Karras (red.), The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Oxford University Press, Oxford 2013

Blockmans, Wim och Peter Hoppenbrouwers, Introduction to Medieval Europe, 300-1500, andra upplagan, Routledge, Abingdon 2014

Hay, David J., The Military Leadership of Matilda of Canossa, 1046-1115, Gender in History, Manchester University Press, Manchester 2008

Skeie, Tore, Jungfrun från Norge, svensk övers. Inge Knutsson, Karneval förlag, Stockholm 2014

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *