Tidebok, MS W.168, fol. 222r, Walters Art Museum

Sankta Margareta av Antiokia, en av medeltidens legendariska jungfrur. Hennes helgonglegend talar om hur hon sväljs av en drake som dock snart spottar ut henne igen. Denna illustration från 1400-talet visar tydligt hur draken ångrar att han givit sig på en jungfru.

En medeltida kvinna kunde öka sin status betydligt genom att byta ut familjen mot Gud. Jungfrun ansågs perfekt — i alla fall av kyrkliga författare.

Den här bloggen har tagit upp många medeltida kvinnor som lämnade vad man då ansåg vara ett normalt kvinnoliv. Det finns inget kort svar på frågan om hur deras samtid reagerade. Aristokratiska kvinnor som gick in och skötte  en makes plikter när han själv var frånvarande verkar ha varit accepterade, ibland uppskattade, medan kvinnor som tog till våld förbluffade tidigmedeltida lagstiftare så till den grad att en lombardisk lag slår fast att “sådant är saker som män gör, inte kvinnor”.

Det fanns dock ett sätt att avvika från normen som gav kvinnan oerhörd status i samtidens ögon. Hon kunde bli en religiös jungfru. Kategorin säger en hel del om hur man tänkte kring manligt och kvinnligt, så det är hög tid att vi tar upp den.

Sex eller Gud?

Ordet jungfru, eller virgo som medeltidens latinska författare skrev, hade flera meningar — det är därför jag använder beteckningen “religiös jungfru” i det här inlägget. En virgo kunde vara någon som ännu inte haft sex, eller i överförd betydelse en ung kvinna som blivit tillräckligt gammal för att gifta sig, eller en man som valt att leva i celibat. Den betydelse som vi är ute efter här handlade dock inte bara om sexualitet, utan om att helt vända sig från det liv som en kvinna förväntades leva.

Våra författare såg sex som oupplösligt förenat med äktenskap. En jungfru valde därmed bort giftermål, barn och att sköta om makens hushåll för att istället ägna all kraft åt att tjäna Gud, vanligen genom att gå i kloster. Det var inte alla som hade den möjligheten, och andra vägar fanns också, men att bli jungfru ansågs hur som helst vara en stor uppoffring. Man var tvungen att ge upp all sexuell och annan världslig njutning. Vinsten blev Guds nåd och ett närmare förhållande till det heliga. Att jungfrun klarade av att stå emot begär ansågs också vara ett bevis på hennes stora andliga kvaliteter, och i källorna kallas många jungfrur för viragines, den komplimang som författare gav kvinnor de tyckte hade manliga egenskaper. Man ansåg nämligen att det främst var män som hade självkontroll nog att stå emot frestelser.

Jeanne d’Arc och den perfekta jungfrun

Sexualitet förknippades med synd. Att vara jungfru var därmed att närma sig det perfekta, och idealet fanns för både kvinnor och män även om källorna oftare nämner det i relation till kvinnor. I medeltida ögon var det religiösa jungfruskapet en fråga om “perfektionens avbild och praktik, den högsta formen av liv, ett efterliknande av änglarna” för att låna en beskrivning av redaktörerna bakom den vetenskapliga antologin Medieval Virginities. Vissa av periodens författare tycks nästan se jungfrun som ett tredje genus — man, kvinna, jungfru. Tanken finns inte konkret uttryckt i deras utläggningar, men den antyds.

Dessa utläggningar innehåller även andra tankar som kan kopplas ihop med jungfruns höga status. En makes oinskränkta makt över familjen verkar till exempel anses mindre i äktenskap där makarna bestämt sig för att undvika sex. Viktigt är dock att alla dessa idéer kommer just från lärda texter. Går man vidare till källor som talar om verkliga förhållanden, till exempel domstolsprotokoll, tycks vare sig religiösa eller världsliga jungfrur få några praktiska fördelar. Givetvis varierade också uppfattningarna från plats till plats, och det har sagts att idealet uppe i Skandinavien inte var nunnan utan snarare husfrun, den maka och mor som ledde gårdens hushåll. Vilket inte hindrar att till exempel den heliga Birgitta mycket hellre ville gå i kloster än gifta sig. Medeltidens värld var till syvende och sist lika komplicerad som vår egen.

Icke desto mindre fanns jungfruidealet där, och det är värt att minnas att medeltida författare som talar om jungfrur i religiösa sammanhang inte bara menar en oskuld. De menar en perfekt, änglalik kvinna, och ibland en perfekt, änglalik man. Detta kastar ljus över vissa historiska skeenden och kan till exempel förklara varför Jeanne d’Arc under hela sin karriär kallade sig för “jungfrun”, la pucelle, och varför så många lyssnade på henne även före hennes framgångar på slagfältet.

STEFAN HÖGBERG

 

Källor

Bernau, Anke, Ruth Evans och Sarah Salih, “Introduction: Virginities and Virginity Studies”, i Medieval Virginities, Anke Bernau, Ruth Evans och Sarah Salih (red.), Religion and Culture in the Middle Ages, University of Wales Press, Cardiff 2003 (citerad text på s. 3)

Bos, Elisabeth, “The Literature of Spiritual Formation for Women in France and England, 1080 to 1180”, i Listen, Daughter: The Speculum Virginum and the Formation of Religous Women in the Middle Ages, Constant J. Mews (red.), The New Middle Ages, Palgrave, New York 2001

Harrison, Dick, Sveriges historia: medeltiden, Liber, Stockholm 2002, s. 181

Mews, Constant J, “Introduction”,  i Listen, Daughter: The Speculum Virginum and the Formation of Religous Women in the Middle Ages, Constant J. Mews (red.), The New Middle Ages, Palgrave, New York 2001

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *