Karta över frankernas riken 481-814 e.Kr.

Frankernas riken under perioden 481-814 e.Kr. Sémhur (CC BY-SA 3.0).

Brynhild och Fredegund hade överlevt decennier av mordisk maktkamp. Det hindrade dem inte att drabba samman en sista gång.

I del ett, del två och del tre av den här serien såg vi kungagemålerna Brynhild och Fredegund bli dödsfiender i 500-talets frankiska riken (se karta). De gifte sig med var sin kung, och båda höll på att förlora allt när deras respektive make mördades. Båda byggde sedan upp imponerande maktpositioner som kungliga änkor.

Omkring 590 styrde Fredegund det västra frankerriket, Neustrien, i sin sons namn — sonen skulle ärva riket när han blev myndig, och tills dess skulle hans farbror, överkonungen Gunthchramn av Burgund, regera det. Fredegund hade dock så goda politiska allianser och så stor förmögenhet att det i praktiken var hon som bestämde. När Gunthchramn invände mot detta avslöjades snart en komplott för att mörda honom, och sedan blev hans protester mindre eftertryckliga. Intressant nog verkar Fredegund också ha tagit på sig den kungliga plikten att upprätthålla fred och säkerhet inom sina domäner, även om hon gjorde det på sitt eget sätt. År 591 beordrade hon två familjer från Tournai att upphöra med en  våldsam fejd, och när de vägrade bjöd hon in de tre viktigaste företrädarna till en fest där alla tre höggs ihjäl vid bordet.

Kungliga konspirationsteorier

Brynhild var även hon väl förankrad genom ett stort jordägande och ett nätverk av allierade, men hon var baserad i det västra riket Austrasien som styrdes av hennes egen, numera vuxne son. Med tanke på hur hon ingrep i olika fejder verkar hon ha haft agenter och anhängare över hela riket, och Gunthchramn kände sig hotad även av henne. År 589 trodde han att änkan försökte starta ett uppror, och beordrade sina män att bevaka vägarna och genomsöka resandes kläder, skor och ägodelar för att hitta dolda brev. Ett av Brynhilds sändebud kunde till sist övertala honom att inget uppror planerades, men samma höst led han ett svårt nederlag mot visigoterna vid sin södra gräns. Brynhild var visigotisk prinsessa av födseln och på väg att gifta bort sin dotter med den visigotiske kungen, och Gunthchramn tyckte sig se en komplott. Återigen stängdes vägarna, och Brynhild fick gå ed på att hon var oskyldig.

Gunthchramn undvek lönnmördarnas dolkar tillräckligt länge för att göra vad få frankiska kungar av hans generation klarade: avlida av naturliga orsaker. Detta skedde i mars 592. Brynhilds son Childebert ärvde Burgund, och med två riken att regera hade mor och son nu ett klart försprång framför Fredegund.

Den främsta källan till periodens historia, biskopen Gregorius av Tours krönika, slutar tyvärr år 591. Därmed vet vi bra mycket mindre om händelseförloppet efter Gunthchramns död, men 596 ska Fredegund och hennes trettonårige son ha lett trupper mot Austrasien och intagit Paris och flera andra städer. Samtidigt avled både Childebert och hans gemål, vilket kan tyda på att den militära attacken följdes av ännu en attack av lönnmördare. Året därpå var dock en epok i frankisk historia över — Fredegund gick själv ur tiden vid drygt femtio års ålder, troligen på grund av naturliga orsaker. Därmed kom kriget av sig.

Inspiration till sköldmö

Childebert hade hunnit skaffa två söner, och de ärvde nu Austrasien respektive Burgund, men farmor Brynhild behöll sitt inflytande. Eller gjorde hon det? Det är svårt att vara säker. Vår nya källa, krönikören Fredegar, skriver först på 640-talet när minnet av händelser femtio år tidigare måste ha varit ganska suddigt. Han skriver dessutom för Fredegunds ättlingar, och framhåller därmed Brynhild som en otroligt ondskefull kvinna. Det verkar dock som om änkan blev inblandad i mordet på en austrasisk hertig, fick stormännen mot sig och 599 tvingades fly till sin sonson i Burgund, kung Theoderik. Kanske var det sonsonen i Austrasien, kung Theodebert, som övertalats att kasta ut henne.

Läser vi mellan raderna hos Fredegar verkar det som om Brynhild under de följande åren bygger upp nya, burgundiska nätverk både i den världsliga och den kyrkliga sfären, skapar ett nytt jordinnehav som kan användas för att köpa stöd, hjälper sina vänner och neutraliserar sina fiender. Även här möter hon motstånd från rikets stormän, men snart har hon återigen en stark position — att Fredegar sablar ner henne så omsorgsfullt tyder på att minnet av henne var livskraftigt nog att behöva motarbetas ännu femtio år senare. Faktum är att hennes namn verkar ha levt vidare i germansk diktning under sexhundra år, för den sköldmö vid namn Brynhild som dyker upp i den äldre Eddan, nedskriven på 1200-talets Island, brukar antas vara inspirerad av den mäktiga änkan.

Åtalad för tio kungamord

Brynhild verkade för att stärka kungamakten, öka skatteintäkterna och underhålla romerska vägar och monument, och inte minst att göra sig av med den aristokratiska oppositionen. År 612 var denna så pass försvagad att Theoderik med Brynhilds stöd kunde erövra broderns rike Austrasien. Planen var att även erövra Neustrien, där Fredegunds son Chlothar nu styrde, men redan 613 avled Theoderik av dysenteri i staden Metz. Den nu omkring sjuttio år gamla Brynhild var på plats och utropade genast en av kungens söner, sin tolvårige sonsonson Sigibert, till ny kung. De just besegrade austrasiska stormännen bjöd dock istället in Chlothar för att ta över.

Världsliga och kyrkliga stormän i Burgund ville inte heller följa Sigibert, eller snarare Brynhild, och snart förlorade hennes sida kriget. Hon greps och fördes till Chlothar, som anklagade henne för inte mindre än tio frankiska kungars död — kanske låg hon bakom vissa av morden, men knappast alla tio. Brynhild torterades i tre dagar och fördes sedan genom hären på en kamel som en sorts skamstraff. Till sist bands hon fast efter en vild hingst som fick galoppera runt tills hon var död.

Därmed var de mäktiga änkornas epok ute. Brynhild och Fredegund hade med hårda nypor byggt upp maktpositioner i en kaotisk brytningstid genom att använda släktskap, förmögenhet och politiska allianser till sin fördel, och sådana möjligheter skulle bli färre allt eftersom tiderna förändrades. Drottningskapet som institution hade dock framtiden för sig, och det är inte svårt att föreställa sig hur de mäktiga frankiska och franska drottningar som skulle följa kunde blicka tillbaka till Brynhild och Fredegund för inspiration.

STEFAN HÖGBERG

Källor

Harrison, Dick, The Age of Abbesses and Queens: Gender and Political Culture in Early Medieval Europe, Nordic Academic Press, Lund 1998

Webb, Maurice, ”Brunehaut and Fredegund”, i Reina Pennington (red.), Amazons to Fighter Pilots: A Biographical Dictionary of Military Women, Greenwood Press, Westport 2003

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *