"Ett återkommande drag i Fredegunds liv", Édouard Cibot, 1832.

Så här föreställde sig konstnären Édouard Cibot scenen efter att biskop Praetextatus blivit knivstucken i sin kyrka — Praetextatus pekar ut Fredegund, som mest tycks önska att biskopen kunde raska på och dö någon gång.

Fredegund hade redan gått från livegen till kungens hustru. Mordet på maken år 584 krävde därför snabb krishantering.

I det första inlägget och andra inlägget i den här serien såg vi två kungagemåler, Brynhild och Fredegund, bli aktörer i det sena 500-talets maktkamp inom den frankiska aristokratin. I september 584 mördades dock Fredegunds make, kung Chilperik av Neustrien, och därmed rasade hela den position som hon byggt upp. Kungens hustru hade stor makt. Kungens änka saknade i princip skydd mot sina fiender, och Fredegund hade skaffat sig många fiender.

Var det Brynhild som låg bakom mordet? Det är inte omöjligt, i synnerhet som det finns antydningar om att hon även tidigare försökt få kungen mördad. Chilperik och Fredegund var hennes främsta fiender, och Fredegund hade legat bakom mordet på Brynhilds egen make tio år tidigare. Bevis saknas dock.

Krishantering i katedralen

Klarare är att Fredegund så fort hon hörde om mordet kastade sig iväg till Paris. Där hade hon tidigare gömt undan skatter, och efter att ha samlat ihop alla värdeföremål hon kunde föra med sig satte hon sig i säkerhet i stadens katedral. Bestämmelserna om fristad i kyrkor borde ge henne ett tillfälligt skydd mot alla fiender, men hon kunde inte stanna i katedralen för alltid. Här krävdes vad vi skulle kalla för krishantering.

Nyckeln till överlevnad var att Fredegund fött en son, Chlothar, bara fyra månader före mordet på Chilperik. Därmed kunde hon agera förmyndare för den rättmätige tronarvingen, en position som innebar visst inflytande. För att säkra detta behövdes dock även en mäktig allierad.

I förra inlägget mötte vi Chilperiks bror Gunthchramn, kungen av Burgund. Fredegund bad nu honom ta kontroll över Neustrien i hennes sons namn, och detta var ett lysande tillfälle för Gunthchramn. Brynhilds son Childebert, nu nära sin myndighetsdag och positionen som kung av sin fars gamla rike Austrasien, var på väg till Paris med sin här för att göra processen kort med Fredegund. Gunthchramn intog därför Paris innan Childebert hann göra det.

Halva släkten utraderad

När Childebert väl dök upp påpekade han att Fredegund dödat hans moster Galswintha, hans far Sigibert och kusinerna Merovech och Clovis samt, hävdade han, morbror Chilperik — Fredegunds rykte var riktigt dåligt, och det viskades att hon mördat sin make efter att han varit otrogen. Childebert ville ha Fredegund utlämnad. Gunthchramn hade dock bestämt sig för att skydda henne och gjorde också det.

Gunthchramn såg dock till att bryta ner den tidigare regimens strukturer så mycket som möjligt. Fredegund, som i högsta grad varit en del av denna regim, hade nu inte mycket att säga till om utan bosatte sig på storgården Rueil nära Rouen, samma stad nära kusten som Brynhild förvisats till efter att hennes egen make mördats. Fredegund hade dock sett till att behålla sina kyrkliga och världsliga allierade, och tillsammans med kontrollen över den lille tronföljaren Chlothar gav detta en grund för att bygga upp ny makt. Viktigt var då att undanröja hennes fiender innan de kunde försvaga henne ytterligare, och sådana dåd kunde även ge henne ökad respekt. Den främsta fienden var Brynhild.

Mordiska präster

Förutom att eventuellt låta mörda Fredegunds make hade Brynhild byggt upp sin position som kunglig änka och kungamoder i Austrasien. Det är möjligt att hon stödde en viss Gundovald som försökte ta makten i frankernas södra områden åren 584-585; åtminstone verkar en ilsken kung Gunthchramn ha trott det. När hennes son Childebert blev kung stärkte han inte bara sin utan även sin mors auktoritet, för mamma var en viktig politisk bundsförvant som liksom han ville begränsa stormännens makt. Vissa stormän motarbetade också Brynhild, men hon hade nu egna allierade, egen jord och andra resurser som gjorde henne till en makthavare.

En dag anlände en präst från Fredegunds hushåll. Han sa att han flytt från sin tidigare matmor och nu sökte skydd. Prästen visade sig dock i själva verket vara utsänd för att döda Brynhild, som raskt torterade sanningen ur honom och skickade tillbaka mannen till hans uppdragsgivare. Fredegund behövde dock verkligen ta död åtminstone på Childebert, för den gamle Gunthchramn ville nu att denne skulle ärva Burgund när han själv dog. Childebert och Brynhild skulle då kontrollera både Austrasien och Burgund, och då kunde de neustrasiska stormän som nu stödde Fredegund och hennes lille son lät byta sida.

Om Gregorius av Tours krönika talar sanning hade Fredegund inte givit upp tanken på mordiska präster. Hon skickade nu två prelater med förgiftade dolkar till Childebert, och planen var att de skulle be om allmosor vid kungens fötter för att sedan oväntat hugga ihjäl honom. Kom de inte åt Childebert skulle de istället döda Brynhild. Fredegund ska också ha stärkt de nervösa prästerna med en drog, men båda greps i Childeberts huvudstad Soisson, erkände allt och avrättades.

Mordet på biskopen

Som om inte detta varit nog fick Fredegund nu en oönskad granne. Biskopen av Rouen, Praetextatus, hade tio år tidigare varit en av Brynhilds främsta anhängare och därför förvisats ur landet. Efter mordet på Chilperik återkallade dock rouenborna sin biskop, och Fredegund, som alltså residerade i närheten av staden, grälade ofta med honom. I februari 586 knivhöggs biskopen under en gudstjänst och avled.

Fredegund stod överst på en ytterst kort lista över misstänkta, men efterspelet till mordet tyder på att efter ett par års manövrer återigen blivit en kraft att räkna med i Neustrien. En av Rouens ledare anklagade henne för brottet och sa att de skulle gå till botten med saken, men han avled omgående av förgiftning. Biskop Leudovald av Bayeux utredde verkligen mordet och kom fram till att Fredegund låg bakom, men hon förnekade allt och kunde inte straffas — varför är något oklart, men troligen var hon helt enkelt för mäktig. Till sist pekade hon ut en av sina livegna, som under tortyr erkände mordet och avrättades, varpå hon lugnt kunde utse sin egen kandidat till ny biskop av Rouen. Fredegund var tillbaka.

I nästa inlägg följer vi de båda mäktiga, åldrande änkorna mot slutet av deras karriärer.

STEFAN HÖGBERG

Källor

Harrison, Dick, The Age of Abbesses and Queens: Gender and Political Culture in Early Medieval Europe, Nordic Academic Press, Lund 1998

Webb, Maurice, ”Brunehaut and Fredegund”, i Reina Pennington (red.), Amazons to Fighter Pilots: A Biographical Dictionary of Military Women, Greenwood Press, Westport 2003

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *