Medeltida miniatyr av domstol som sammanträder

Stadsrätten sammanträder. Miniatyr ur Herforder Rechtsbuch (omkring 1375).

Medeltida lagstiftning var noga med att kvinnor inte fick vara med vid rättegångar, ibland inte ens för att vittna. Intressant nog var de med i alla fall.

Rättsutövningen är en viktig del av samhället, och så var det redan under medeltiden. Den som kan delta när tvister ska avgöras och brott bestraffas har också ett visst mått av inflytande. Vad hade medeltidens kvinnor för möjligheter på den fronten?

Under 1100- och 1200-tal sammanställer jurister den gamla romerska rätten och den kyrkliga (kanoniska) rätten i ett nytt system, ius commune eller allmän rätt. Det fanns även andra sorters lagar, inte minst de olika folkgruppernas gamla sedvanerätt, men ius commune kom att utgöra en teoretisk grund för hur man såg på kvinnan. Tyvärr såg man henne som en fysiskt och mentalt svag individ som behöver skyddas både från omvärlden och från sina egna tilltag. Den nygamla lagstiftningen befäste och legitimerade därmed det som redan var det vanliga mönstret: kvinnan fick stå under en mans förmyndarskap.

Calefurnia skrämmer juristerna

Det här underlättade förstås inte precis när det gällde kvinnors möjlighet att delta i rättsutövning. För att ta ett exempel: i England tog förmyndartanken formen av coverture. Kvinnan var femme covert eftersom hon så att säga täcktes av mannens representation. Hon kunde inte äga någon egen egendom, inte ta något eget ansvar för skulder och inte heller driva mål i rätten. Allt sådant skulle gå genom en man, till exempel hennes make. Det var inte tal om att tjänstgöra som domare eller ha andra funktioner i en domstol.

På många håll i Europa fick kvinnor faktiskt inte ens vittna. Romersk, bysantinsk och irländsk lag förbjöd helt kvinnliga vittnen, walesisk lag tillät endast kvinnor att vittna mot andra kvinnor, och i stora delar av Frankrike skulle kvinnliga vittnesmål styrkas genom annan bevisning. Det fanns till och med berättelser som legitimerade detta förbud för kvinnor att närvara i rätten. Sachsenspiegel, en tysk lagsamling från 1200-talet, berättar om en viss Calefurnia (namnet betyder ungefär ‘ugnshetta’ eller ‘het som en bakugn’). Hon ska ha varit så ilsken och respektlös under en rättegång att man på stående fot förbjöd kvinnor i domstolen för all framtid. Tala om girl power.

Kvinnor i rätten trots allt

Berättelsen om Calefurnia är dock intressant, för den visar att förbudet inte var självklart utan behövde legitimeras och försvaras. ‘Vi skulle ju kunna tillåta kvinnor att delta, men se hur det gick med Calefurnia!’ Detta stämmer med att de hårda reglerna inte alltid följdes. För att återvända till England kan vi mot slutet av medeltiden, när källäget blivit bättre, se att fem procent av målen i de kungliga domstolarna King’s Bench och Common Pleas drevs av kvinnor, trots att coverture inte tillät detta. I den så kallade Chancery Court, som tog hand om överklaganden av orättvisa domslut, blev det hela femton procent. Det fanns också kvinnor som trots allt fyllde en funktion i lokala domstolar, nämligen att agera pledge, intyga att någon annan skulle betala sina böter eller infinna sig i rätten.

Vidare till södra Italien, där abbedissor sågs som män när det gällde att föra klostrets talan i domstol, och där hustrurna i hamnstaden Amalfi skötte familjens rättsprocesser när deras män var iväg på sjöresor. Vad gäller vittnesmål så skriver den franske 1200-talsjuristen Philippe de Beaumanoir att kvinnor kan vara trovärdiga vittnen i vissa sammanhang, som när de vittnar mot manliga släktingar. Vittnesmål för samma släktingar ansågs dock opålitliga eftersom kvinnan förväntades hjälpa männen i familjen, antingen av lojalitet eller av rädsla. Bland annat uppgifter om ett barns ålder, som de Beaumanoir ansåg att kvinnor kom ihåg bättre än män, gick också bra. Runt om i Europa fick kvinnor intyga huruvida andra kvinnor var gravida, vilket kunde vara relevant i arvstvister eller till och med rädda en dödsdömd kvinnas liv.

Juridiken påminner kort sagt om flera andra delar av medeltida kvinnohistoria. Läser man de officiella dokumenten verkar allt glasklart och kvinnan helt undanträngd, men i de fall där praxis kan analyseras visar det sig att verkligheten var mer komplicerad än så. Det är nu inte så konstigt. Överhetens ideal var inte de enda som fanns i samhället, och man hade sällan råd att klara sig utan halva befolkningen.

 

Källor

Bardsley, Sandy, Women’s Roles in the Middle Ages, Women’s Roles Through History, Greenwood Press, Westport 2007

Kelleher, Marie, “Later Medieval Law in Community Context”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

Nelson, Janet och Alice Rio, “Women and Laws in Early Medieval Europe”, i The Oxford Handbook of Women and Gender in Medieval Europe, Judith Bennett och Ruth Mazo Karras (red.), Oxford University Press, Oxford 2013

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *