Katarerna fördrivs från Carcassone 1209. Ur Grandes Chroniques de France.

Efter att Carcassonne fallit 1209 tvingas katarerna lämna staden nakna. Händelsen nämns i samtida källor, men bilden tecknades först tvåhundra år senare.

När Alixs make fick problem så hjälpte hon honom. Parets mål var att åstadkomma ett blodbad.

Kvinnliga krigare ber om ursäkt för några veckors tystnad — er bloggare har fyllt jämnt. Idag ska vi dock titta närmare på Alix av Montmorency, en kvinna som visar att periodens gränsöverskridare inte nödvändigtvis delade dagens etiska normer, och inte alltid gått till historien som hjältar. Alix hade stor talang för diplomati och administration, men använde sina gåvor för att underlätta vad som kallats för det första ideologiska folkmordet.

Starkt religiös barnbrud

Alix, vars namn ibland stavas Alice, föddes troligen i dagens Frankrike någon gång omkring 1180. Som så ofta när det gäller medeltidens aristokratiska kvinnor säger källorna först inte mycket om henne själv. De berättar att hennes far var den nordfranske adelsmannen och korsfararen Bouchard av Montmorency, vilket innebär att hon hade släktskapsförbindelser med både den engelska och den franska kungafamiljen, och de berättar att hon 1190 gifte sig med den då femtonårige fransk-engelske adelsmannen Simon av Montfort. Tidiga äktenskap var inte något ovanligt i en aristokrati där det säkraste sättet att ingå förbund med en annan familj var att förena släkterna genom giftermål, och även om vi inte känner till Alixs födelseår är det troligt att hon var yngre än sin make.

En av de första uppgifter som dyker upp om Alix själv är att hon var starkt religiös. Det gällde även hennes make, som givit sig av mot Mellanöstern med det fjärde korståget men ilsknat till och hoppat av när korsfararna 1202 angrep den kristna staden Zadar på vad som idag är Kroatiens kust. Simon ville inte slåss mot andra kristna. När det gällde fiender som inte följde den etablerade kyrkans lära såg han dock inga som helst hinder.

Sju år efter Zadar var det dags för ännu ett korståg, och den här gången skulle Alix följa sin make i fält och själv stiga fram i historiens rampljus. Korstågshärarna rörde sig dock inte mot Mellanöstern. Målet var att krossa en religiös rörelse som spridit sig som en löpeld över Occitanien, det område som idag är södra Frankrike med angränsande områden: katarismen.

Katarerna: religion och politik

Katarerna ansåg sig företräda den ursprungliga kristendomen. Man tänkte sig att två krafter stod mot varandra, en god, Gud, och en ond, Satan. Guds goda värld var den andliga, medan den jordiska världen var ond, fallen, djävulsk. Katarernas andliga elit, de så kallade fullkomliga, förnekade denna jordiska värld genom sträng asketisk livsföring, och en anledning att rörelsen spridits så snabbt var att den blivit en reaktion mot det föga asketiska sätt som många av den etablerade kyrkans präster levde på.

Bilden av den fysiska världen som ond stred mot flera av den etablerade kyrkans doktriner, men katarerna beskyddades av mäktiga occitanska aristokrater. Den franska kungamakten växte sig nämligen allt starkare, och kungen menade att han var utsedd av Gud att styra även nere i Occitanien. Religiösa skillnader var precis vad aristokraterna behövde för att kunna säga nej. Påven försökte motverka det hela genom diplomati, men de försöken slutade med att hans sändebud mördades år 1208, och det var droppen som fick bägaren att rinna över. Ett korståg utlystes mot katarerna. Simon var en av många nordfranska adelsmän som lyssnade till kallelsen.

Kvinnan som rekryterade ett korståg

Fälttåget inleddes med erövringen av staden Béziers och den fullständiga massakern av dess invånare. Efter att även staden Carcassonne fallit utsågs Simon till korstågets ledare. Trots segrarna hade han snart åtskilliga problem, och det var där Alix kom in i bilden. Som vi varit inne på i tidigare inlägg understödde den aristokratiska hustrun sin make på olika sätt, för även om han var familjens överhuvud så utgjorde släktens väl och ve ett gemensamt projekt. Alix följde den principen längre än de flesta. Här fanns ju alla möjligheter att både tjäna kyrkan och stärka familjens position.

Den främsta motivationen för flertalet korsfarare var att få räkna krigstjänsten som botgöring för sina synder, och påven hade förklarat att fyrtio dagars räckte för att uppnå det målet. Efter fyrtio dagar började Simons trupper därför försvinna. Vad göra? Jo, Alix gav sig in på en karriär som rekryterare upp i norra Frankrike. Hon deltog i olika rådslag, och flera källor talar om hur hon personligen besökte adelsmän för att övertala dem att stanna kvar i kriget även efter att de fyrtio dagarna passerat. Uppenbarligen kunde hon vara mycket övertygande, för hon fick fram både trupper och förnödenheter som hon personligen ledde ner till belägringar och härläger i södern.

Det skulle bli flera sådana turer ner till Occitanien för Alixs del, och intressant nog kan vi följa hennes rörelser i källorna. I nästa inlägg, som så här i sommartider kommer om två veckor, ska vi se exakt hur hon bidrog till korståget mot katarerna — och varför vissa kallat detta korståg för det första ideologiska folkmordet.

STEFAN HÖGBERG

 

Källor

Le Roy Ladurie, Emmanuel, Montaillou: en fransk by 1294-1324, övers. Sven Stolpe, Atlantis, Stockholm 1980

Marvin, Laurence W, “Alice de Montmorency”, i Reina Pennington (red.), Amazons to Fighter Pilots: A Biographical Dictionary of Military Women, Greenwood Press, Westport 2003

“Albigensian Crusade” på engelskspråkiga Wikipedia (hämtad 2017-06-21)

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *