Litografi föreställande Margareta av Provence

Det tidiga 1800-talets bild av Margareta, förmedlad av konstnären François-Séraphin Delpech.

När det sjunde korståget havererade i april 1250 fick Frankrikes drottning ta över tyglarna — och genomföra århundradets krishantering.

Med allt ståhej kring den nya boken Kvinnliga krigare kan man börja fråga sig om det någonsin kommer ett nytt blogginlägg. Svaret är ett eftertryckligt jodå — vad sägs om en närmare titt på kvinnan som i mitten av 1200-talet tog över det sjunde korståget?

Kvinnans namn var Margareta av Provence (Marguerite på franska), och hon hade varit drottning av Frankrike i elva år när kung Ludvig IX år 1245 bestämde sig för att fara på korståg. Målet var att återta Jerusalem. Staden hade erövrats från de kristna av de muslimska khwarezmiderna, men kristenheten hade förlorat Jerusalem upprepade gånger de senaste 150 åren, och man började bli van. Flertalet kungar i väst var dessutom redan upptagna med olika konflikter, men som obestridd härskare över det mäktiga Frankrike tänkte Ludvig inte låta saken bero. Han fick med sig mindre styrkor från bland annat England och Italien, och det sjunde korståget var ett faktum.

Kvinnorna och korstågen

I detta var Ludvig beroende av två kvinnor. Den första var hans mor Blanche, som redan regerat Frankrike medan sonen växte upp — som vi flera gånger nämnt på den här bloggen finns oräkneliga exempel på medeltida aristokratiska kvinnor som får ta hand om familjens affärer som inhoppare för en son eller make, och de mekanismerna gällde även kungliga familjer. Nu fick Blanche än en gång styra i Ludvigs frånvaro, och det under protest, för hon var starkt emot hela tanken på ett korståg.

Den andra kvinnan var just drottning Margareta, en grevedotter från Provence som vid 13 års ålder gifts bort med kungen. Nu var hon 24, en trebarnsmor som beskrivs av samtida författare som gladlynt och kultiverad. Händelser som nedtecknats av krönikören Jean av Joinville stödjer beskrivningen. Jean berättar till exempel hur han en dag skickade drottningen en gåva bestående av fina tyger, och att drottningen när hon såg tjänaren med tygerna trodde att mannen kom med heliga reliker och därför knäböjde. När hon insåg sitt misstag började hon skratta, och sa till tjänaren “säg din herre att onda dagar väntar honom, för han har fått mig att knäböja för hans kamelhårstyger!”

Margareta följde med på korståget. Det förekom att förnäma (och för den delen mindre förnäma) manliga korsfarare tog med hustrun, som spelade en nyckelroll i den aristokratiska familjen — Dick Harrison har liknat dessa familjer vid dagens familjeföretag, och det är inte en dum liknelse. Maken var visserligen familjens överhuvud, men hustrun egna resurser, kontakter och talanger som kunde behövas under expeditionen. Det kunde också vara farligt att lämna kvar halva familjeföretaget i väst; tänk om någon till exempel skulle hävda att korsfararen fallit i strid och förhandla med “änkans” familj om ett giftermål som innebar att han tog korsfararens plats?

Den sjuke Ludvig

I augusti 1248 var förberedelserna färdiga, och kungaparet satte segel tillsammans med en här om omkring 15 000 man. Samma år födde Margareta sitt femte barn, en son som fick namnet Jean. Det är oklart om detta skedde före eller efter avresan, och dessvärre dog Jean före årets slut.

Man övervintrade på Cypern, och när våren 1249 kom angrep man Egypten i hopp om att erövra landet från de ayyubidiska sultanerna. Egypten skulle utgöra en utmärkt bas för återerövringen av Jerusalem. Kuststaden Damietta erövrades utan några större problem, och i november rörde sig Ludvig och hans soldater söderut mot huvudstaden Kairo. Margareta stannade kvar i Damietta med den del av hären som skulle hålla staden. Hon var nu gravid i femte månaden, vilket gjorde det mindre lämpligt att ge sig ut på härtåg, och det visade sig vara tur att hon stannat kvar. Nyheterna söderifrån blev allt mer olycksbådande.

Ludvig IX i fångenskap. Trästick av Gustave Doré, 1800-tal.

Sultanens män har tagit kung Ludvig till fånga i denna 1800-talsframställning av Gustave Doré.

En del av Ludvigs här förintades i slaget vid Al Mansurah, och kungens huvudstyrka led också förluster. När han väl bestämde sig för att återvända till Damietta utvecklades återtåget till en flykt, och själv var han vid det laget kraftigt försvagad av dysenteri, malaria och skörbjugg, en potentiellt dödlig kombination. I början av april kom dråpslaget, och nyheten nådde Damietta att kungen tagits till fånga av sultan Al-Muazzam Turanshahs män.

Drottningen tar kommandot

Margareta plågades enligt Jean av Joinville nu av mardrömmar där hon såg hela sin sängkammare fylld av sultanens män, och vaknade skrikandes efter hjälp. Strax därefter födde hon en son, som med tanke på det svåra läget fick namnet Jean Tristan (av franskans triste, “sorglig”). Med Ludvig tillfångatagen hade dock kungafamiljen, “familjeföretaget”,  en enda myndig medlem på plats för att ta tag i situationen, och det var Margareta. Familjen var en oerhört viktig sten i samhällsbygget, och oavsett om kungen fanns till hands eller inte var det fortfarande kungafamiljen man vände sig till. Allt annat hade varit förräderi.

Dagen efter att Margareta fött barn fick hon därför kalla representanter för de italienska sjöstäderna till sin sängkammare. Hon var ännu inte tillräckligt stark för att träffa dem någon annanstans, och hon måste träffa dem genast — italienarna tänkte lämna Damietta och korståget, för de menade att de skulle svälta ihjäl i staden på grund av den dåliga tillgången till livsmedel. Om de gav sig av med sina skepp kunde staden varken hållas eller evakueras, och utan Damietta skulle man ha en ytterst dålig position i de förhandlingar som var Margaretas nästa uppgift, förhandlingarna om kung Ludvigs frihet.

Kvinnlig sultan, kvinnlig läkare

Margareta förhandlade därför med de italienska representanterna, och lyckades övertala dem att stanna genom att köpa upp alla livsmedel i staden och försäkra sjöfararna att de (och, får vi tro, alla andra) nu levde på kungens bekostnad. Faran var därmed avvärjd, och Margareta kunde efter att hon hämtat sig från förlossningen inleda förhandlingarna om kungens frihet. Joinville skriver att sultanen först ville förhandla direkt med Ludvig, men att han hänvisade till drottningen eftersom det nu var hon som var la maîtresse, härskarinnan. I maj lyckade Margareta också säkra kungens och andra korsfarares frihet i utbyte mot en väldig penningsumma och staden Damietta. Vid det laget hade sultan Al-Muazzam Turanshah mördats och ersatts av sin fars änka, en kvinna vid namn Shajar al-Durr, som därmed blev en av historiens få kvinnliga sultaner. Kungens alla sjukdomar botades enligt vad hans själv berättade för Joinville av en kvinnlig läkare från Paris som också tagits till fånga.

Margareta, Ludvig och deras här seglade till Akko på vad som idag är Israels kust, en av de få städer i Mellanöstern som fortfarande stod under västerländsk kontroll. Där födde Margareta ytterligare två barn medan Ludvig försökte få korståget tillbaka på rätt kurs, men 1254 var pengarna slut och Frankrike utan säkert styre efter modern Blanches död. Man seglade tillbaka västerut, men äventyren var inte slut — en kväll på Medelhavet råkade den tjänarinna som hjälpte Margareta att ta av sig kläderna lägga ett plagg för nära ett levande ljus, och en eldsvåda utbröt i drottningens kabin. Faran avvärjdes dock, och den enda kvinna som kontrollerat ett korståg kunde åter beträda fransk mark. Framgångarna i Damietta gav henne prestige, och hon skulle delta i europeisk politik och diplomati fram till sin död år 1295.

STEFAN HÖGBERG

Källor

Asbridge, Thomas, The Crusades: The War for the Holy Land, andra upplagan, Simon & Schuster, London 2012

Geldsetzer, Sabine, Frauen auf Kreuzzügen 1096-1291, Wissenschaftliche Buchgesellschaft, Darmstadt 2003

de Joinville, Jean, Histoire de Saint Louis: credo et lettre à Louis X, ed. Natalis de Wailly, Librairie de Firmin Didot fréres, fils et compagnie, Paris 1874

Share Button

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *