Margareta: adoptivmor och erövrare (del två)

Share Button
Okänd konstnär: Drottning Margareta, okänt datum, Nationalmuseum.

Margareta i sin krafts dagar, om vi får tro den okända konstnären. Foto: Nationalmuseum.

Margareta hade två problem: att skaffa en arvtagare och att erövra Sverige. Hur svårt kunde det vara?

I förra inlägget tittade vi på början av Margareta Valdemarsdotters karriär. Född som dansk prinsessa och vid tio års ålder bortgift med kungen av Norge lärde hon sig snabbt att navigera det senmedeltida Skandinaviens storpolitik. När hennes far dog i Danmark såg hon till att hennes son valdes till ny dansk kung, och att hon själv styrde tills sonen blev myndig. När hennes make avled i Norge fick hon till samma lösning där, och när till sist även sonen dog 1387 bestämdes det att Margareta, som vid det laget gjort sig känd som en skicklig regent, skulle styra Danmark och Norge fram tills att man enades om att utse en ny konung.

Margareta kallas idag allmänt för ”drottning Margareta”, men det är det värt att notera att hon under sin samtid endast bar den titeln före makens död — att vara drottning var att vara gift med en kung. Som regent kallades hon för ”fullmäktig fru och husbonde” och liknande formuleringar. Den positionen hade hon alltså uppnått i Danmark och Norge, men Sverige återstod, trots att familjen länge hade gjort anspråk på den svenska kronan. Margaretas make Håkon hade trots allt varit son till den förre svenske kungen, medan Albrekt av Mecklenburg, som nu satt på tronen, bara var hans systerson.

Konspiration och adoption

Ungefär vid samma tid som Olof avled uppenbarade sig ett gyllene tillfälle. Svenska stormännen hade satt den tyske Albrekt på tronen drygt tjugo år tidigare, men nu försökte han minska aristokratins inflytande i landet, och en ny generation av stormän började tycka att det var dags att byta kung. I mars år 1388 träffade Margareta en delegation av missnöjda svenska aristokrater på Dalaborg, en svensk borganläggning vid Vänerns sydvästra kust och därmed nära den dåtida dansk-svenska gränsen. Stormännen lovade att anta Margareta som regent även i Sverige om hon bara hjälpte dem att bli av med Albrekt.

Krig förklarades mot Albrekt, men Margareta hade även ett annat bekymmer — hur säkra tronföljden nu när hennes enda son hade avlidit? Risken för en plötslig död var större under medeltiden än idag, och om inte hela Margaretas statsbygge skulle falla ihop vid hennes död gällde det att någon stod redo att ta över. Helst skulle kronan ärvas på manssidan, men där fanns inte fler arvtagare. Man letade därför på kvinnosidan, och hittade Margaretas sexårige systerdotterson Bogislav. Han var son till hertigen av Pommern, ett hertigdöme vid Östersjöns södra kust. Margareta adopterade Bogislav, och även hans syster Katarina, även om Katarinas öde inte skulle bli att ärva en tron utan att giftas bort med en tysk greve.

”Kung byxlös”

Margaretas här belägrade Stockholm, och Albrekts släktingar i det tyska hertigdömet Mecklenburg sände ut skepp för att härja de danska kusterna. Det finns gott om legender om hur Albrekt under kriget hånar Margareta, kallar henne för ”kung byxlös” och skickar henne ett bryne att vässa sina synålar på, men det är oklart huruvida detta verkligen inträffade eller om senare tiders människor har broderat ut berättelsen om konflikten. Faktum är att vi över huvud taget har förvånansvärt lite information om kriget. Vi vet inte ens huruvida Margaretas här var övervägande dansk, eller om de kungafientliga stormännen hade bidragit med egna trupper.

Hur som helst möttes Margaretas och Albrekts styrkor i Åsle socken nära Falköping i slutet av februari 1389, det vill säga i slutet av den säsong då man helst förde krig eftersom frusna sjöar och vattendrag då gjorde det lättare för trupper att röra sig över landet. Här utspelade sig ett av medeltidens få fältslag, och Albrekt förlorade. Han och hans son togs till fånga, men mecklenburgarna såg inte detta som en anledning att ge upp kampen.

Erik av Pommern anländer

Samma år anlände lille Bogislav till Skandinavien, och det var dags att få honom vald till kung i samtliga tre riken — Sverige var visserligen inte alldeles erövrat ännu, men att ha en egen svensk kung kunde bara bli till fördel i propagandan. Påsken 1392 kröns Bogislav först av allt till kung i Norge, och får då byta namn till det mer nordiskt och kungligt klingande Erik. Han har följaktligen gått till den svenska historien som Erik av Pommern.

Margareta stärker sin kontroll över Sverige, men tyskarna håller fortfarande Stockholm. År 1395, efter medling av köpmannaförbundet Hansan, släpps Albrekt fri på villkor att han efter tre år antingen lämnar över Stockholm eller betalar en dryg penningsumma. Margareta stärker samtidigt kronans makt i Danmark, även om det där inte är så mycket fråga om vapenmakt som om förhandlingar med stormän och med städernas borgare om hur landet ska styras.

Kalmarunionen

Året efter Albrekts frigivning väljs Erik till sist till kung även i Danmark och Sverige. I juni 1397 kröns han i Kalmar, vid den här tiden Sveriges viktigaste stad i söder och dessutom hemstad för ett antal sjömän som nyligen angripits och dödats av hanseatiska piratjägare. Den incidenten ska redas ut i Kalmar denna sommar, och kanske är det upprinnelsen till kröningen — det kan ha varit en propagandamässig poäng gentemot mecklenburgarna att kröna Erik vid ett tillfälle där delegater från det mäktiga Hansan var närvarande.

Med Erik krönt till kung i samtliga skandinaviska länder är det hur som helst dags att sätta upp en unionsakt, ett dokument som slår fast vad som från och med nu ska gälla i Norden. Samma sommar är dokumentet och den så kallade Kalmarunionen ett faktum. Danmark, Norge (med Island) och Sverige (med Finland) ska hädanefter lyda under samma kung.

Vad som inte står är att kung Erik fortfarande lyder under sin adoptivmor, för Margareta har inga planer på att släppa regeringsmakten ännu. I nästa inlägg ska vi följa henne till slutet av hennes liv, där krig utbryter med nordtyska stormän och där den hetlevrade Erik får skriftliga instruktioner om hur man uppför sig som kung.

STEFAN HÖGBERG

 

Källor

Flemberg, Marie-Louise,  Filippa: engelsk prinsessa och unionsdrottning, Santérus förlag, Stockholm 2014

Larsson, Lars-Olof, Kalmarunionens tid: från drottning Margareta till Kristian II, Rabén Prisma, Stockholm 1997

Share Button
Posted in Ledare
Taggar , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Gilla på Facebook?

Nya inlägg via e-post?

Ange din e-postadress:

En tjänst från FeedBurner